Opinion

Vi ses i Nangijala

Opinion Artikeln publicerades

Författaren Astrid Lindgren är död. Hon avled i sitt hem i Stockholm i går efter en tids sjukdom, 94 år gammal.

Få, om ens någon, nutida författare i Sverige har åtnjutit samma popularitet och inflytande som hon. Oavsett om skildringarna utspelade sig i Bullerbyn, på Saltkråkan, eller i Vasastan i Stockholm var kärnan i hennes berättelser påfallande ofta det starka barnet som kämpar mot en oförstående eller rent av ond vuxenvärld. Genom att reservationslöst ta det lilla barnets parti mot den stora världen kunde hennes berättelser också så obehindrat ta sig an existentiella och moraliska frågeställningar som av hävd inte ansetts passande i genren. Hennes historier fann heller inte alltid nåd hos samtidens smakdomare. Bonniers tackade nej till debutverket om Pippi Långstrump på 1940-talet. 1973, när Bröderna Lejonhjärta utkom, upprörde hon den tidens förnumstiga radikaler. "Bröderna Lejonhjärta är en förolämpning av befrielserörelser i världen", konstaterade till exempel tidningen Arbetets recensent Kerstin Stjärne indignerat. Men även utanför litteraturen har Astrid Lindgren lämnat sitt avtryck. 1976 utmanade hon den socialdemokratiska makteliten med sin politiska pamflett om häxan Pomperipossa. Bakgrunden var tidens konfiskatoriska skattelagstiftning som resulterat i en 102-procentig inkomstskatt. Finansminister Gunnar Sträng, som först avfärdat påståendet som grundlöst, fick förskräckt krypa till korset och erkänna att systemet var orimligt. Senare kom Astrid Lindgren att bli en portalfigur i den gryende djurhållningsdebatten. Långt före galna-kosjukan, mul- & klövsjukelarm och djurtransportdebatter ifrågasatte hon det moderna livsmedelsindustrins sätt att hantera höns, kor och grisar. Hennes bortgång avgör också definitivt den segdragna debatten om hon skulle tilldelas Nobelpriset i litteratur eller inte. Det kanske är lika bra det, när hon nu har gott sällskap in i evigheten av August Strindberg, Leo Tolstoy, James Joyce och Graham Greene. Själv verkade hon inte heller särskilt nedstämd över att ständigt vara förbigången. I stället gladdes hon över att ha lyckas förgylla våra barnasinnen. Det är också så de allra flesta kan minnas henne. En stor författare som lyckats skänka miljontals läsare fantasieggande, positiva, berikande och tänkvärda berättelser under ett skede i livet då dessa kanske behövs som allra mest - i barndomen. Astrid Lindgren må vara borta, men hennes berättelser lever vidare inom oss. Så farväl Astrid. Vi ses i Nangijala.