Vinter och tid för eftertanke

Frosten den kramar mig och den kramar mig hårt. Månen är så kall och pusslet är så svårt.

Lundell kan konsten att tala för mig. Det är kallt nu. Det är kallt i Simrishamns stad. Vinter i paradiset. Det gnistrar och lyser upp i landskapet och jag behöver inte ens tända utebelysningen när jag ska hämta tidningen i morgonmörkret.

Snön faller och vi med den. Snön faller till morgonen. Då blir det ljust.

Och ljust är det till och med om natten. Äntligen slipper vi klafsa runt i den där gråtrista sörjan som vintrarna på våra breddgrader mestadels bjuder. Inte särskilt inbjudande.



På väg till jobbet i morse överfölls jag av en längtan efter min älskade spark. Där på den lilla ännu av sand och salt oförstörda vägen skulle det varit alldeles underbart skönt att få sparka sig fram. Men sparken står ännu kvar uppe på småländska höglandet där den faktiskt kommer till nytta. Där står också längdåkningsskidorna och någonstans djupt inne i en garderob ligger säkert pjäxorna. Typiskt nu när det är ett så perfekt underlag för att spåra.

Undrar just om Lundell passar på och gör några skidspår på de öppna ytorna vid Stenshuvud där förutsättningarna torde vara utmärkta. Eller kanske han gör som jag med barnbarnen och låter några änglar landa där i drivorna...

Insnöad på Österlen har han varit tidigare år, både bildligt och bokstavligt. Fast han kanske gör som han sjunger i Odysseus och firar midsommar. Så här mitt i värsta vintern.



Det skulle kännas lite bortkastat tycker jag nog. Bättre att vira in sig i varma filtar, gå ut och se på stjärnorna. Kanske är den där; Södra korset.

Det blir en hård vinter för dom hemlösa. Tänker jag och minns ett soligt möte i somras. Fryser du nu?

Då kommer jag och värmer dej!