Mardrömmen har bara börjat

Det har gått fem dagar sedan branden i Buhres Fisk när vi möter paret Buhre på hamnplan i Kivik. De tycks lika samlade som famlande.

– Helvetet börjar nu, säger Sven-Göran Buhre. Det är så sanslöst mycket vi ska greppa.

De första kontakterna med försäkringsbolaget är tagna, saneringsfirman har börjat sitt jobb och värdet på byggnaden ska räknas ut. Därefter ska framtiden stakas ut.

Paret Buhre var på semester på Kanarieöarna och hade precis gått och lagt sig när de fick veta att det brann. Lokal tid var det strax efter midnatt. Trots täta telefonrapporter fick de inget grepp om brandens omfattning.

Flygresan hem var kaotisk.

– Det var en massa luftgropar och plötsligt fick jag känslan av att vi aldrig skulle komma hem, berättar Sven-Göran Buhre.

Att väskorna förkommit när de väl nådde Kastrup var ingenting de egentligen tog någon notis om. Det kändes snarast väntat.

När vänner hämtat dem på flygplatsen och kört hem dem till Kivik var det natt igen. Inte förrän fredagen grytt fick de själva se förödelsen.

Att verksamheten de investerat miljoner och år av sitt liv i inte längre finns är ett faktum som börjar sjunka in. Men det tog emot.

– Jag trodde ända tills jag såg förödelsen själv att det bara brunnit lite i någon hörna. Även om folk berättade att det var illa gick det inte in, säger Cecilia Buhre.

Känslorna stormar. I ena stunden berättar hon sakligt om händelseförloppet. I andra stunden torkar hon tårarna över ett minne.

– Så här är det hela tiden, säger Cecilia Buhre.

– I måndags dök väskorna upp. När jag packat upp och stod med ett berg framför tvättmaskinen börjar min dotter spela piano. Candle in the wind. Allt bara brast.

Båda återkommer hela tiden till hur viktiga de anställda är. Att det är de som egentligen är Buhres Fisk.

Sammanhållningen tycks ha varit ovanligt tät. När butiken och restaurangen julpyntats har alla barn till de anställda hjälpt till och samvaron mellan familjerna har varit flitig.

För Cecilia Buhre var det självklart att prata med allas barn om det som hänt.

– Så att de får ställa alla de där frågorna de vill, säger Cecilia Buhre.

En flicka var bekymrad över att vattenslangen brunnit upp så att Cecilia Buhre inte kunde spruta vatten på henne om somrarna längre. En annan saknade smilisarna som satt i personalrummet. Ett tredje barn undrade hur familjen skulle få pengar nu.

Även de egna barnen undrar. De har sett föräldrarna jobba som galningar med att bygga upp verksamheten och undrar om allt ska börja om igen.

– Vi har försakat mycket i umgänge med våra barn. Jag förstår hur de tänker, säger Cecilia Buhre.

Men hur de tänker agera framöver vill de inte prata om.

– Vi vet ingenting ännu.

Vi pulsar genom snön och tar oss fram till den äldsta delen av byggnaden där allting började. Bara väggarna och mängder av svart bråte återstår av verksamhetens hjärta. Det var här inne fisk blev Buhres fisk.

– I praktiken hade vi kunnat öppna en ny krog var som helst redan i dag, men inte med Buhres fisk. Tillverkningen är borta, suckar Sven-Göran.

Det är butiken och tillagningen som var verksamheten. Restaurangen var bara en bisak.

– Alla priser och utmärkelser vi fått har ju varit för fiskhanteringen. Det som gjort det här till ett besöksmål är ju våra produkter, säger Cecilia. Det var för dem vi fick Kungsfenan 2004.

– Visst har vi fått utmärkelser även för restaurangen, men det är våra varor som gjorde oss till det vi var.

Blott butiken har klarat sig någorlunda. Frånsett röklukten och de 500 000 liter vatten som spolats över huset tycks butiken bara ha vinterstängt.

– Visst är det overkligt, säger Cecilia Buhre och pekar på en spettkaka som står fullt ätlig på disken.

– Men öppnar man dörren till toaletten så är taket väck.

Som en ödets ironi har även en halmskulptur på gräsplanen utanför överlevt.

– Och vi som vara så rädda för brandfaran när skulpturerna skulle sättas upp här.

Paret Buhres är så uppfyllda av alla praktiska frågor som måste lösas, men det är klart att tankar tänks på den person höll i tändstickan.

– Sanslöst sjukt, säger Sven-Göran Buhre. Det hade varit lättare att ta ett elfel.

Framför restaurangen ligger ännu ankaret som en gång prydde sin plats på gräsplanen. Ankaret som faktiskt räddade delar av restaurangen i räddningskårens tjänst när det användes för att slita sönder taket.

– Sven-Görans far trålade upp det utanför Simrishamn. Nu har det fått komma till nytta en gång till, säger Cecilia Buhre.

Förutom alla de som vallfärdat till Kivik för att se resterna av Buhres Fisk har massor av människor har hört av sig till Buhres för att beklaga det inträffade.

– Jag vet inte hur jag någonsin ska kunna tacka för all medkänsla.