I de fall länsstyrelsen väljer att engagera en arkeolog har en och samma entreprenör valts i 95 procent av uppdragen – Wallin Kulturlandskap och arkeologi."Denna firma verkar ha som sin affärsidé att ingenting hitta", säger Björn Nilsson.
– Det borde vara omöjligt att konsekvent inte hitta någonting eller bara så lite att ytterligare utgrävningar inte är motiverade. Särskilt i ett så fornlämningsintensivt område som Österlen är.
Lasse Wallin som driver Wallin Kulturlandskap och arkeologi blir upprörd över kritiken.
– Det var det mest oförskämda jag varit med om. Jag kan väl inte sitta och tillverka fynd, säger han.
– Om jag skulle börja bli eftergiven mot exploatörerna skulle jag vara en död man. Ingen skulle ha förtroende för mig. Varken uppdragsgivare eller exploatörer.
Årligen har hans företag mellan 50 och 60 uppdrag. Ett tiotal av dem brukar vara i Simrishamns kommun.
– Det är sällan några större undersökningar utan oftast något litet gatuschakt.
Att en första undersökning leder till att exploatören ändrar sin plan är inte ovanligt.
– Blir det så är det lyckat. Att bevara fornminnena är viktigare än att finna ny kunskap, säger Lasse Wallin.
Enligt Björn Nilsson är det stor skillnad på vilka krav som ställs på arkeologer och exploatörer i västra och östra Skåne.
– I västra Skåne ser man exploateringar som en chans att skaffa sig ny kunskap. Samma inställning har man inte i östra Skåne.
Gränsen går vid den gamla länsgränsen.
– Som det fungerar har vi missat 10 år av kunskapsuppbyggnad på Österlen, säger Björn Nilsson.
Exemplen är många. När cykelstigen mot Brantevik byggdes drogs den rakt genom kända fornlämningar – en vikingatida boplats och tre andra boplatser. Länsstyrelsen direktvalde Wallin att övervaka ingreppet. Wallin menade att exploatören själv kunde titta efter fornlämningar och ingenting hittades.
Ett stort antal tillstånd för ingrepp inom medeltida bytomter i samhällena runt om Simrishamn har beviljats utan undersökning eller antikvarisk kontroll. Och exploatörerna som länsstyrelsen uppmanat leta har ingenting hittat.
På den fornlämningsintensiva höjdryggen precis väster om Simrishamn har flera bensinmackar byggts utan utgrävningar.
– Men i schaktmassorna hittade en pojke en yxa som han kom och visade mig, berättar Lena Alebo.
I Vik har länsstyrelsen gett tillstånd till flera bostäder runt två gravar. Gravhögen ska hållas synlig, men i övrigt litar man på att exploatören slår larm om han hittar något.
– Erfarenheten säger att där det finns en dös och en gånggrift så lär det finnas mer i området. Vid en grävning nära Vellinge var det med liknande förutsättningar man hittade Döserygg – ett internationellt uppmärksammat döslandskap med processionsväg, säger Björn Nilsson.
Och försummelsen fortsätter.
– Är det någonstans man skulle kunna finna spår efter Simrishamns forntida föregångare så är det runt Tommarpsåns mynning. Lasarettstomten är riktigt spännande. Men enligt planprogrammet har Wallin Kulturlandskap och arkeologi slagit fast att någon utgrävning inte behövs, säger Ulrika Wallebom.
Forntiden på Österlen är inte alls så väldokumenterad som på andra håll.
– Vi behöver varje pusselbit vi kan få, säger Lena Alebo.
Det som händer på Österlen diskuteras nu långt utanför Österlens gränser.
– Hela branschen reagerar, säger Ulrika Wallebom. Fynden av de nya ristningarna i Brantevik har väckt stor uppmärksamhet. Det är vårt gemensamma kulturarv som står på spel.
Arkeologerna kritiserar även Wallins bedömning att den gamla Lasarettstomten i Simrishamn inte tarvar någon vidare undersökning innan den bebyggs.
– Enligt min bedömning är området helt förstört. Här har legat ett lasarett med fler olika byggnader. När det revs var det omfattande markarbeten. Nu är nya hus byggda. Det kan inte finnas någonting kvar i marken. Dessutom tror jag inte att platsen är så intressant arkeologiskt.