Arvegods efter bygdens store man

På en bädd av oanvända dunevar, kuddar och agedynor vilar dräkter burna av kvinnor som levde för kanske 200 år sedan. Bordet framför är täckt av kragar med sagolika spetsar, lösknappar i ben och underbara små dopmössor.

Vi är hemma hos Sigvard och Astrid Svensson som bullat upp gåvorna för YA:s fotograf. Samlingen har hamnat här inte bara för att Sigvard Svensson råkar vara ordförande i hembygdskretsen utan också för att riksdagsmannen Per Månsson Lundgren är hans morfars farfars far.

– Vi är släkt på två håll. Min mormor och morfar var nästkusiner och alltså båda ättlingar till Månsson Lundgren.

Per Månsson Lundgren föddes den 1 maj 1753 i Gislöv. Han jobbade som smed i Tommarp och gifte sig med Karna Hindriksson, dottern på Brodala gård invid Tommarpsån.

Åren 1789 till 1810 var han riksdagsman för Järrestad härad. Första året på posten var han med och gjorde Gustav III enväldig. Samma år motionerade han om fri lejd genom Alunbruksdistrikten. Under Gustav IV Adolf föreslog han 1792 att riksdagen skulle uppmana alla fosterländska medborgare att lämna in guld och silver till riksbanken och få sedlar i stället. Sitt sista riksmöte deltog han i 1810 under Karl XIII. Den 13 maj 1815 dog han hemma på Brodala.

Genom åren har arvegodset efter bygdens stora man och hans ättlingar spridits. En del har återbördats till hans hembygd, men en del har aldrig lämnat den.

– Den här åt med, slickade den ren och satte den i sitt ställ, säger Sigvard Svensson och håller upp en sked i horn. Den har jag haft i min ägo länge.

Ett fickur från en annan ättling tillverkat på 1800-talet är en annan släktklenod som håller tiden än i dag.

Gåvan som alltså skänkts till hembygdskretsen kommer från en annan fjärran släkting, Elin Söderling i Höllviken.

– Hennes barn var inte intresserade av sakerna och därför ville hon att de skulle finnas i Tommarp, berättar Sigvard Svensson.

Textilierna tycks komna direkt ur vävstolen. Aldrig använda och en del dunevar inte ens dunfyllda.

– De har legat kvar i brudkistorna. Det sägs att en av kvinnorna i släkten hade sju kistor fulla med hemgift. Så det lär finnas mer än det här.

Dräkterna är nästan av modernt snitt.

– Skulle kunna ta på sig den där kjolen och använda den. Den är ju hur snygg som helst, säger Astrid Svensson och drar i en kraftig yllekjol i grått med svart spets nere om.

Somliga kuddar är märkta med namnet Elna Larsdotter. Hon var gift med ett barnbarn till riksdagsmannen och var född 1825. Men det mesta är omärkt och därmed svåra att datera. Som till exempel de 13 dopmössorna. En del fantastiskt färgglada och andra vita.

– Jag vet ju inte om Per Månsson Lundgren kanske döpts i någon av dem. De är tyvärr inte märkta. Men det som fascinerar är vilket hantverk som ligger bakom. Och dessutom gjorda i hem som saknade ljus. Tänk vilket jobb de la ner, säger Sigvard Svensson.

På väggen ovan det provisoriska museet hemma hos Svenssons hänger tre födelsetavlor.

– Man kunde ju inte fotografera. Det enda minnet man hade från barnens födelse var de här tavlorna. Många barn dog ju i späd ålder och då fanns bara tavlan kvar.

Den 16 mars har föreningen årsmöte och då ska alla sakerna visas för allmänheten i församlingshemmet.

– Alla som är intresserade får komma och titta på sakerna. Sen får vi nog ha en utställningen till sommaren också.