Grymt udda test av grisafösa

Hjärnan bakom vårt galna upptåg är museichef Lena Alebo. Som arkeolog och allmänt bevandrad i Stenshuvuds historia har hon kartlagt människans spår i nationalparken. Hennes kunskaper kommer att spridas till allmänheten via den nya utställningen på naturum som just nu danas.

Ett av alla dessa mänskliga avtryck i den vilda naturen är något som tolkats som en grisafösa. Invid ett flyttblock har mindre stenar lavats och format en liten inhägnad med små hål i väggarna. Ett slags ålderdomlig suggbox. Här ska man ha placerat sin sugga medan hennes kultingar fritt kunnat ströva omkring och äta. Mammas närvaro har dock hållit dem kvar i närheten.

Dylika har hittats på andra håll och där har mänskliga minnen kunnat vidimera fösornas användning.

Grisafösan på Stenshuvud ligger mitt i en skog där man vet att 1800-talets Svinabergabor hade sommarbete för sina svin. Hit transporterade även de välbärgade borgarna i 1600-talets Simrishamn sina grisar om sommaren.

Lena Alebo vill dock inte nöja sig med dessa indicier utan ville testa sin teori.

– När jag jobbade i Östersund sysslade vi med arkeologiska experiment för att bekräfta eller kullkasta teorier. Det vanligaste resultatet vid experimenten var att teorierna faktiskt inte fungerade i verkligheten.

Trots denna erfarenhet vågade hon sig alltså på vårt svintest.

Gabriel Walldén föder upp utegrisar på gården som en gång var Barnens gård nära Södra Mellby. Det är hemma hos honom äventyret börjar.

Lille Nasse har fångats in och lockats in i en bur gjord för stora hundar och kånkats in i husses rymliga Volvo.

I karavan följer vi honom längs vägar de flesta nog helst promenerat på. Rakt in i skogen.

Gabriel Walldén som är en säkerhetstänkande grisägare har packat med grindar som ska hålla vår försökskanin på plats om nu fösans väggar skulle ge med sig.

Vi hjälps åt att kånka grindarna den sista biten genom bokskogen.

Tack och lov, tycker åtminstone vi andra, hinner fotografen fram lagom tills det blivit grisens tur. Nasse är liten men väger ändå respektingivande 50 kilo och sitter knappast still i sin bur.

Ansträngt högröda i synen är vi när Lena Albo visat vägen fram till fösan. Med ägg får vi vår grisekno att ta sig in i fösan.

Sällan har man hört så nöjda grymtningar. Massor av mat mitt i äventyret.

– Fast, jag vet inte jag, säger Gabriel Wallden skeptiskt.

Den arkeologiska teorin säger att en vuxen sugga skulle hållas fången här. Att vår lille Nasse inte rymmer beror nog mer på förskräckelse och extra grindar än på att han inte kan ta sig ut...

– Vaktherden, kontrar Lena Alebo med en ny teori.

– Det kan ju ha varit ett skydd för vaktherden.

Fast hon vill nog ändå hålla kvar vid grisfösan.

– Det kan ju ha varit både högre mur och väggar av mer förgängligt material.

Lena Alebo finner på att utnyttja en livlina. Hon ringer en vän – Bertil Helgesson, arkeolog vid regionmuseet.

– Ni har gjort vadå, hör vi alla hans röst. Har ni asat en gris genom skogen?

Han sansar sig och berättar att dylika fynd faktiskt haft just den användning som Alebo tror. I såväl Blekinge som nordöstra Skåne.

Vårt experiment har ingenting bevisat, men inte heller motbevisat tolkningen.

– Det finns massor av fornlämningar som man inte hittar uppgifter om i källorna. Det ger utrymme för tolkningar. Nu har vi sett hur grisen såg ut i grisafösan och inspireras att fundera vidare, säger Lena Alebo innan vi packar ihop och vandrar hemåt igen.

Ett galet upptåg är till ända.