När livet plötsligt ville annorlunda

De planerade för ett aktivt pensionärsliv, men ödet ville annorlunda. Inger Schill blev istället en av samhällets många anhörigvårdare. Idag är hon och hennes Bengt beroende av samhällets omsorg. Framtiden vill Inger Schill inte tänka på.

Makarna Schill hade planerat för ett helt annat liv som fria seniorer. När Bengt gått i pension skulle de flytta till sommarstugan som de renoverat. De skulle resa och leva livet. Men livet ville annorlunda. Efter ett helt liv med diabetes fick Bengt problem med synen och allt svårare att röra sig. Så började minnet svika.

-Det var när han gick i pension som allting rasade. I början klarade jag av det, men det blev allt jobbigare. Jag märkte hur det tärde på vår relation.

En dag tog hon mod till sig och ringde Anhörigstödet.

-Det var ett stort steg. Jag minns att jag panikslagen ringde och grät.

Via kommunen fick hon gå en kurs om att leva med demens.

-Det var fantastiskt. Jag fick kunskap och jag kunde hantera situationen. Jag blev annorlunda mot Bengt. Innan visste jag visserligen att han var sjuk, men accepterade det inte utan blev arg på honom. Nu vet jag att det är det värsta man kan bli.

Det var också Anhörigstödet som föreslog korttidsboende.

-Vi har varit gifta i 53 år. Det är inte lätt att överge någon efter så många år. Det kunde ju lika gärna varit jag som behövde hans hjälp och vi har ju lovat varandra att hålla samman i nöd och lust.

Men hon tackade ja till erbjudandet. Två veckor bor Bengt på korttidsboende och två veckor hemma.

-Han är på Grindstugan i Sankt Olof och trivs jättebra. De är helt fantastiska där, säger Inger Schill.

Dagarna efter vårt möte ska Bengt komma hem och lägenheten är fylld av tomtar och ljus.

-Han tycker om julpynt. Därför gör jag det. Jag tycker det är jättekul när han ska komma hem, men det är skönt när han åker. När han är hemma vill jag göra allt för att han ska ha det bra. Men jag känner alltid att jag borde göra mer.

När Bengt är hemma kommer hemtjänsten morgon och kväll. Inger har också rätt till 10 timmars avlastning de perioder Bengt bor hemma.

-Eftersom han har diabetes vågar jag inte lämna honom. Det hände faktiskt en gång när hemtjänsten var här att han ramlade ihop. Det skulle vara hemskt om jag gick ut och handlade och hittade honom medvetslös.

Hemtjänstens folk öser hon beröm över.

-De är helt underbara. Det tar tid att bygga upp ett förtroende, men sen går det jättebra. Man släpper dem ju rakt in i sitt liv.

Framtiden funderar hon mycket på.

-Kanske borde vi hitta en annan bostad. Vi har ingen hiss i huset. Men frågan är var vi ska bo då. Egentligen vill jag inte flytta för jag trivs så bra här. Ska jag tänka på mig själv eller Bengt?

Hon brottas också med tankar på att Bengt kanske inte kan fortsätta att bo hemma så mycket som han gör. Att han kanske en dag behöver plats på äldreboende.

-Egentligen skulle det inte göra någon skillnad. Jag skulle kunna gå till honom varje dag, resonerar Inger. Ingen annan än jag kan fatta det beslutet. Det känns jobbigt.

Nyhetsrapporteringen om skandalerna i äldrevården svider att lyssna på.

-Det är hemskt när man är i den här situationen. Man tänker mycket. Men jag kan inte tro att någonting sådant skulle kunna hända här. Jag vill tro att det aldrig mer kommer att hända sådana här skandaler efter all uppmärksamhet.

Inger Schill ställer upp på att berätta om sina erfarenheter i tidningen i hopp om att det kan hjälpa andra i samma situation.

-Jag vet hur man känner. Man är rädd och ledsen. Samtidigt vill man klara allting själv och drar sig för att söka hjälp. Man vill liksom dölja sina problem.

Idag har hon förlikat sig med sin situation.

-Jag får ju acceptera hur det här. Jag får aldrig min Bengt tillbaka. Jag har en väninna som förlorade sin man över en natt. Hon kom aldrig över det. Jag har däremot sörjt förlusten av min man länge. Jag är så glad att jag har alla vänner och barn som hjälper mig. Tack vare dem klarar jag av det.