Här är osten som tar priset

– Det är jättekul, det är det finaste pris man kan få. Det här är ju gastronomins Jerringpris, säger Lars Anderberg med ett leende.

– Dessutom är det bara två gårdsmejerier tidigare i Akademiens historia som fått det här priset, konstaterar han vidare där han står på det renspolade kakelgolvet på Vilhelmsdals gårdsmejeri, nära Östra Tommarp.

Det är simhallsfuktigt och behagligt varmt, en lätt syrlig lukt av ystad mjölk ligger i luften.

Sista lådan med ost har precis packats till veckans sista leverans. ”Denna sida upp” står det på lådorna som dessutom fyllts upp med frigolitpuffar för att de ystade guldklimparna ska ligga stilla.

För de här ostarna är nästan värda sin vikt i guld – inte bara för att de är dyrare än vanliga, fabrikstillverkade ostar, utan för hela kedjan av arbete och omtanke som ligger bakom. Från att välja vilka frösorter man ska så med för att göra getternas foder så rikt som möjligt, till att vända ostarna som ligger på lagring.

Lars och Christine Anderberg är från Stockholm men flyttade till Österlen för 13 år sedan. Ingen av dem är alltså uppväxt på landet och ingen av dem har tidigare erfarenhet från livsmedelsbranschen. Christine är konstnär och Lars hade eget konsultbolag i säkerhetsbranschen. Men 2006 sadlade de om.

Christine, som nu också kommit in från kylan till den behagliga mejerivärmen, berättar barndomsminnet som är en del av förklaringen till att de bytte livsväg.

– Vi var jämt i Bruksvallarna i Härjedalen och hyrde stuga när jag var liten. Mannen vi hyrde av hade getter som han satt och mjölkade. Det tyckte jag var ljuva livet, säger hon och skrattar.

När övriga familjen spände på sig skidorna blev hon kvar i värmen hos djuren.

Uppenbarligen hade de där getterna gjort ett avgörande intryck på Christine.

– En dag sade jag till Lars: tänk om vi skulle börja göra getost, som vi tycker så mycket om!

Lars slog bort idén med en gång, det hade de ju inte råd med, menade han.

– Fast samma kväll började han att skissa på det, säger Christine med ett stort leende.

De började i liten skala, med tio getter. Christine testade sig fram och gjorde ost på köksspisen. Det blev gott. Grannarna började komma och köpa fetaost av dem. Sedan hörde restaurangerna av sig.

– Det är helt otroligt när man tänker på det - vilken resa! konstaterar Christine.

I dag har de 250 getter och tillverkar 15 ton ost om året, med den egna getmjölken och med komjölk från en närbelägen Krav-gård. 27 olika ostar efter eget recept finns i sortimentet, liksom smör, fil och yoghurt. En fjärdedel säljs i den egna gårdsbutiken, resten till butiker och restauranger runt om i Sverige. Deras ost finns också i Danmark och Norge.

– Många gör ett jättefel när de startar företag. De tänker bara att de måste ha ett jobb och måste tjäna pengar. Jag frågade mig i stället vad det var jag ville, vad jag tycker är kul, menar Lars.

Med sina ostar förmedlar Lars och Christine inte bara matglädje. De delar också med sig av sin livsinställning.

– I dag har djuren reducerats till produktionsredskap men för oss är djuren våra medarbetare. Och vårt matarv håller på att gå förlorat. Om ingen tar hand om arvet med småskalig produktion har vi snart bara livsmedel fullproppade med e-tillsatser, konstaterar Lars.