Ulf Lundell säger sitt om striden

Sen mitten av 90-talet äger jag en gård i närheten av Stenshuvud, Kivik. Mark tillhör. Sen 2006 är jag fast bosatt, alltså, skriven här, med skyldigheter och rättigheter.

I sju år letade jag efter ett ställe där jag kunde dra mej tillbaka, ladda batterierna som det brukar heta. Fick tips om detta och lyckades förvärva.

Havet är rätt ut, Hanöbukten, gården med sin grönska som en ö på fälten. Här är rådjur, harar, räv, älgar passerar, grävlingar, en mård, en vessla i en stenmur, vildkatter, här är allehanda fåglar i det lätt förvildade. Grodor och ödlor i en damm. Starar i holk. Lärkor på fält.

I tio år var det alldeles magiskt här, det är det fortfarande, men sen 2007 är min närmsta granne ett 18 meter högt, 600 ton tungt utsiktstorn av betong. Det kallar jag livets ironi, detta med tanke på att dra sej undan och njuta av stillhet, natur och privatliv.

Tornet är uppfört av KAC. Två engelska konstnärer kom överflygandes hit, pekade och sa: Där ska tornet stå. Där står det sen dess.

Jag hörde tidigt talas om KAC. Och jag tyckte det lät bra och intressant. Jag föreställde mig ett skånskt Louisiana däruppe på Bergdalahöjden. Jag skulle knappast märka så mycket av det, konst vill ha norrljus, allt vänt mot Haväng rimligen.

Innan tornet, året innan, kom kuben. Kuben är den också av betong och 2,5 x 2,5 meter. Mitt i den makalösa vyn i skyddsvärd natur står kuben. Varför? Snehetta, den världsberömda arkitektfirman i Oslo som levererat kuben, menar att den står där den står för att accentuera landskapet.

Om vi föreställer oss att Snehetta skulle drista sej till att ställa upp en slik kub i en av Norges vackra fjordar, vad skulle hända då? Det skulle bli ett nationellt ramaskri i broderlandet. Men här ska det alltså gå an.

Jag har mycket svårt för den här sortens mänsklig klåfingrighet. Landskapet här behöver inte accentueras. Kuben är som jag ser det mer än förolämpning mot naturen här. Där står den och ser dryg, dum och övermaga ut.

Kuben lär ha ett uppehållstillstånd, vill säja tillfälligt bygglov i två år. Den är flyttbar.

Det gäller inte tornet. Tornet är fast förankrat i berggrunden.

Först tänkte jag bara försöka strunta i detta torn, detta utsiktstorn, av KAC kallat insiktstorn, men det trängde sej på. En obehaglig, övervakande granne. Så efter vissa påstötningar och uppbackningar och av ren nyfikenhet bestämde jag mej för att försöka ta reda på om man verkligen får ställa upp en så brutal tingest varsomhelst, närsomhelst, hursomhelst med förevändningen att tornet är konst och för konst gäller inga regler om bygglov. Konst kan ställas upp varsomhelst, närsomhelst, hursomhelst.

Det har visat sej att det där är en gammal skröna. Även konst måste ha lov, det har det rättsliga kommit fram till. Tornet är med andra ord ett svartbygge.

Jag vet inte om ni varit i det fagra landskapet Surrey söder om London. Jag var där 1980 och spelade in en platta i en elisabethansk lada på en gård som heter Ridge Farm. Skulle herrar engelsmän kunnat åka ut i dom nejderna och pekat och sagt: Vi ställer ett betongtorn här. Näppeligen. Men här går det bra.

Ska konsten vara fri? Japp. Men med all frihet följer ansvar, det vet alla.

Nu har tornet fått ett tillfälligt bygglov det också, i två år. Vad är det? Simrishamns Cirkus? Hur kan något som är fast förankrat i berggrunden få ett tillfälligt bygglov? Det känns absurt. Det känns förhalning.

Det tillfälliga ska ha att göra med att allt i kulturväg uppe på Bergdala är till försäljning, men SK och KAC har själva sagt att tornet aldrig kommer att gå att säljas. Varför? Det sitter fast förankrat i berggrunden. Det är inte flyttbart, som kuben.

KAC kallar mej konstens dödgrävare, och det är inte det enda tillmälet, det finns fler.

Så går det till när man vänder på kakan och frånsäjer sej ansvar. KAC har ju levt i den romantiska föreställningen att under täckmanteln konst kan man göra som man vill uppe på höjden. Man har bara kört på. Och det har man gjort med hjälp av SK. Man har alltså grävt död själva, men det vill man inte kännas vid. Och det skulle förvåna mej storligen om KAC klev ner från den höga kulturhästen och pudlade, sa att: vi gjorde fel här. Men det skulle vara klädsamt.

Detsamma gäller SK som i mej ser ett Problem. Det är ju SK som har flaxat iväg tillstånd lite hursomhelst utan att ta reda på fakta. Alltså är det SK och inte jag som är ett problem. Om nu KAC levt i föreställningen att konst kan uppföras varsomhelst hursomhelst så borde väl kommunledningen ha vetat bättre?

Vad gäller diverse kulturskribenter som kallat mej kverulant så måste dom tro att dom tillhör någon särskild sorts liga där det går bra att skita i lagen. Man har också velat ha mej till kulturfientlig. Det stämmer inte alls. Dubblera anslagen till kulturen säjer jag, gör som i Frankrike, men svårt har jag alltid haft för det kulturella von obenperspektivet, klättrandet i kulturträdet, förmerandet.

Jag vet inte riktigt vad det här handlar om, mer än att det hela, av KAC och SK, gjorts bakvänt: man har byggt först och sen bett om lov. Är det katt-bland-hermelin-tongångar jag hör, är det att jag som varande Stockholms-djävel har slagit ner mina bopålar mitt i skönheten?

Ingen i KAC, ingen i SK, inte ens en enda liten kulturskribent skulle vilja ha ett utsiktstorn som närmaste granne, det kan man slå sej i backen på. Det borde man känt in innan man satte igång: kanske andra inte vill det heller.

Moderater i kommunledningen har kallat mitt behov av frihet groteskt, överdrivet. Det ska komma från moderaterna, frihetspartiet nr 1. Personlig integritet, privatlivets helgd.

Man har berättat för mej, av folk som varit uppe i tornet, att med en bra kikare ser man in i min ateljé, in i sovrummet om man så vill, västaltanen är obrukbar med mindre än att jag planterar insynsskyddande träd.

En annan sak: konferenshotellet för 2-300, gäster, det var väl så det började däruppe på Bergdala: först hotellet, sen skulpturerna. Man for till Kristianstad för att få tillstånd, man fick tvärnobben, på hemvägen bestämde man sig för göra tvärtom: först skulpturerna, sen hotellet. Är planerna på ett hotell fortfarande aktuella? Ritningar finns, det vet jag. Tänker man köra på där också eller kommer KAC och SK att spela med öppna kort?

Och en sak till: mecenaten som var beredd att lägga upp hundratals miljoner kronor för att förverkliga Bergdala-projektet och som betalade Sune Nordgren ansenliga summor i ett par år för att Nordgren skulle sondera terräng och möjligheter på platsen för projektet? Vem var han och varför togs han undan?

Inget av ovanstående har jag kunnat läsa om i tidningarna.

Man kunde skött det här så mycket bättre. Lite kommunikation, lite hänsynstagande, och framförallt en bygglovsansökan, då hade jag, och andra fått chans att yttra oss i saken initialt. Nu har vi istället det sista man vill ha på landet, i stan, varsomhelst, en dum liten grannfejd.

Konst är som så mycket annat en smaksak. Själv har jag lite svårt att förstå KAC:s förkärlek för kantig betong, men som sagt: Det är en smaksak. Jag har bestigit tornet. Det var trångt, fuktigt, skrovligt. Jag kom dessvärre inte till någon annan insikt än den. Korparna gillar tornet har jag sett.

Här skulle behövas nån slags förlikning. För fridens skull, för rons skull. Jag sätter mitt hopp till att kuben tas undan om två år så att naturen får vara i fred igen. Tornet: ett problem, för att travestera SK. Det sitter ju där det sitter. Ett slags monument över Konsten som översitteri. Men inte ens jag skulle se med nån glädje att tornet tas bort med dynamit, det är väl det enda sättet. Annars får det väl bli Länsstyrelsen.