En riktig dockmamma är hon, mormor/farmor Ann-Margret Malmqvist. Hur många hon har lärt att sy Emmadockor kan hon inte ens gissa. Själv har hon gjort så många att de inte går att räkna.
Bild: Sprisse Nilsson

Farmor leker med dockor

Simrishamn.

Om du inte tror att mor- och farmödrar leker med dockor så tar du väldigt fel! Alldeles säkert är att de som själva syr dockor också tar sig tid att växla ett och annat ord med sina skapelser. Och när det står klart om det är en pojke eller flicka då kan det också bli dop!

En kväll varannan vecka kommer de och packar upp allt vad attiraljer som krävs för att skapa en Emmadocka; trikåtyg, vadd, nål och tråd och stenar!

– Det ska vara lite tyngd i en docka. Jag har prövat på mina barnbarn och alla har de valt dockan som väger lite mer. Därav en sten i magen i magen och ett par vardera i händer och fötter.

Säger Ann-Margret Malmqvist och om någon så vet hon. Hur många dockor hon tillverkat sedan hon började, det var 1992, har hon ingen aning om men tio barnbarn har fått absolut fler än en.

Det är kurskväll i Tulpanen i Hammenhög och mor- och farmödrarna sitter runt ett bord, syr, stoppar och umgås. Med finns också ett av kursledarens barnbarn; Julia Löfström. Hon har inte mindre än 68 dockor hemma. Och det är tur!

– Och alla har fem namn! Jag har så många namn som jag vill använda att dockorna inte räcker till, säger hon och presenterar pågen, ja han har snopp så det är alldeles säkert, som heter Sebastian, Milton, Melvin, Kasper och Albin.

Pojkar som flickor och i alla åldrar. Ann-Margreth Malmqvist har alla sorter i släkten och alla vill de ha dockor! Den senaste dockan fick en påg på 21 år i gåva!

När de församlade hade egna småbarn var det Walldorfdockor som gällde. Nu är det alltså Emmadockor. Det är överlag barnbarn som ska få dockorna.

Runt bordet småpratas och fnittras det:

– Man blir ju förstås glyttig, rentav lite knäpp, erkänns det villigt.

Pia Löfgren har sex barnbarn och tillhör de glyttiga:

– Jag gick på kurs i våras och sydde sju dockor! Dem satte jag i olika stolar, gick omkring och småpratade och pysslade med och bytte plats fram och tillbaks.

– Det känns hårt att lämna den ifrån sig. Det blir ju nästan som att man har småbarn igen!

Så visar dockförmögna Julia Löfström att hennes kille har blöja.

– Vi kan väl köpa ett paket och dela på, föreslår Siv Hansson som gör sin första docka.

Det tråcklas vidare och korta stunder lägger sig koncentrerad tystnad över rummet. Tills Birgit Nilsson ber "fröken" att kolla hennes ben:

– De duger gott och är du inte nöjd så är det bara att massera.

– Men min har redan celluliter...

– Det hjälper med massage!

När en kurs avslutas brukar det vara med någon form av namngivningsceremoni. Rekordet i att följa seder och bruk har Ann-Margret Malmqvist:

– Vi lånade en prästs svarta slängkappa och jag sydde dopklänning. En av oss agerade präst och höll i ceremonin. Du kan tro att det var roligt! Så visst leker vi med dockor!

Efter tre timmars handarbete och umgänge med kaffepaus är det dags att packa ihop och den pendlande gänget splittras. Då far Siv Hansson hem till Tomelilla, Pia Löfgren till Sankt Olof, Bodil Averfalk och Birgit Nilsson till Borrby, Christina Nilsson till Simrishamn och Ann-Margret Malmqvist till Gärsnäs.

Veckorna går fort och snart är det träff igen. Klart att man kommer! Det är ju viktigt att få klart klappen så barnbarnet har ett varaktigt minne från sin glyttiga mormor eller farmor.