Bästa fynden i elfte timmen

Vi har stämt träff på regionmuseet i Kristanstad där han är i full färd med att ta hand om allt material som grävts fram i Malestad under sommaren.

– Allt finns i fyndtvätten, säger han och visar oss ni i ett lagerutrymme med lådor från golv till tak.

På en låda står det Råå, en annan Bäckaskog, en tredje Lejonet 10, Simrishamn.

När hyllorna i "tvätten" blivit fulla skickas fynden för slutförvaring hos historiska museet i Lund.

Så långt har resterna efter den österlenska handelsplatsen Malestad ännu inte avancerat. Fragmenten ligger i trådbackar, nytvättade och fina. Låda för låda ska sorteras, läggas in i ett register på datorn och stoppas i små askar. Allt ska förvaras på ett sånt sätt att det går att hitta när någon forskare behöver materialet.

– Det mesta av det här lär dock stå i sina lådor för alltid, säger Bertil Helgesson. Han har hunnit leta sig igenom ett par backar och sorterat in fynden i sina rätta askar stoppade i stora lådor - en med djurben, en med järnslagg och en med diverse blandning.

– I diverselådan finns flintbitar, bärnsten, järnspik och allt annat som inte är järnslagg och djurben, säger Helgesson i ett försök att förklara ordningen.

I en papperskorg mitt på golvet ligger en annan allsköns blandning.

– Jo. Amatörer har ju hjälpt till med utgrävningen. En hel del kan jag faktiskt slänga direkt.

Varendaste fynd är inmätt med GPS. I datorn målas sedan en karta över Malestad där fynden förväntas visa en struktur.

– Djurbenen stammar från matlagning. Liksom många av kermaikskärvorna. Vi kan alltså se var köket funnits.

– Samma sak gäller slaggen. Vi kan lätt se platsen där smedjan fanns.

Det var i schaktet där man tror smedjan legat som Bertil av en slump hittade dräktspännet. En slingrande orm med någonting i munnen i bronsigt grönt.

– Kan vara midgårdsormen med jordklotet i munnen, gissar han. Fyndet tillhör de mer begripliga för en lekman. Det syns ju faktiskt att det är någonting, till skillnad från alla fragment. Men även för en fackman är fyndet viktigt.

– Det hjälper mig med kronologin. Smycket är från vendeltid, mellan 500 och 600 efter Kristus. Det är alltså ett spår som är äldre än andra vikingatida fynd i området.

Ett annat smycke i sämre skick talar om ett ursprung i östligare länder.

– Man hade inte bara kontakter med andra länder. Jag ser det hellre som att det fanns en gemensam kultur bland handelsstäderna vid kusten.

Att kartlägga hantverket i Malestad var en av amitionerna vid årets grävning. Slaggen berättar om järnproduktion, gjutformarna om bronsgjuteri och bärnstenen om att pärlor skars ut. Men vävtyngder och sländtrissor skvallrar ockå om ett rikt textilhantverk.

Bertil själv spekulerar i om det är spåren efter segeltillverkning han ser. Järnålderns segel var av ull och på de magra hedarna kan får ha betat redan då.

– Jag har ett kul räkneexempel, säger han plötsligt.

– För att försörja sin flotta med segel behövde danske Knut den store på 1000-talet en miljon kvadratmeter segel per år. För att producera ull till alla dessa segel skulle det behövas uppåt 600 000 får. Tänk då hur många kvinnor som behövdes för att spinna all denna ull.

– Det är inte en helt omöjlig tanke att kvinnorna i Malestad satt här och gjorde segel till Knut den store. I dagarna utvärders sommarens projekt tillsammans med regionen. Dels de arkeologiska fynden och dels det publika grävandet. I somras besökte 2 000 personer Malestad under de två fältveckorna.

– Ett sånt folkligt engagemang kan man inte köra över, säger Bertil som hoppas finna ekonomiska lösningar även för 2010.

– Då vill jag koncentrera mig på de huskonstruktioner vi sett spåren av. För det är runt husen man gör de bästa fynden.

Tanken att ta upp schakt norr om området kittlar.

– Det skulle inte förvåna mig om det funnits en prakthall i närheten. Liknande den i Järrestad.