Fadil väntar på svensk vård

Simrishamn

Apotekaren Fadil Alqwuairy hade aldrig hållit i ett vapen när han bestämde sig för att slåss mot Libyens diktator Muammar Gaddafi. Nu ligger han i en säng på Simrishamns sjukhus och väntar på vård mot sin skottskada.

Artikeln publicerades 30 december 2011.

– När vi gav oss iväg visste vi inte om vi skulle komma levande tillbaka igen. Vi trodde knappt att vi skulle överleva. Men det gjorde vi, säger Fadil Alqwuairy med ett stort leende från sjuksängen.

Ena benet ligger stelt och rakt, en skottskada gör att han fortfarande behöver rullstol för att ta sig fram.

27-årige Fadil är en av de 22 krigsskadade libyer som strax före jul kom till sjukhuset i Simrishamn för operationer och rehabilitering.

Det är det danska vårdbolaget Transmedica som hyrt in sig i tomma lokaler på sjukhuset och som organiserar vården, betald av Libyen. Hittills har tre personer opererats och ytterligare två eller tre kommer att behöva genomgå operationer. De övriga ska få rehabilitering för sina skott- och splitterskador.

I sjukhusflygeln som tidigare stod tyst hörs nu arabiska röster från en TV:n i allrummet. Från ett angränsande rum kommer det taktfasta ljudet av en pingpongboll. En handtextad skylt på arabiska berättar att ett av samtalsrummen gjorts om till bönerum.

Fadils historia liknar många andra libyers. Han levde ett helt vanligt liv fram till för nio månader sedan, då han bestämde sig för att ta till vapen för att försöka störta Libyens diktator Muammar Gaddafi.

– Gaddafi var galen och började döda folk. Han hade inte armén för att skydda det libyska folket utan för att skydda sig själv. Vi var helt enkelt tvungna att försvara våra egna och andras familjer, slåss för att få leva, konstaterar han.

Därför lämnade Fadil jobbet som apotekare och föräldrarna i Misrata, Libyens tredje största stad, för att slåss för landets frihet.

– Jag hade aldrig sett ett gevär tidigare.

Krigets brutalitet blev hans nya vardag. Svårast tycker Fadil det var när han och kamraterna fångade armésoldater som våldtagit kvinnor.

– Det gjorde mig så uppskakad, säger han allvarligt.

Kriget har satt spår hos både honom själv och de andra männen som väntar på vård. Inte minst kommer många svåra händelser tillbaka i form av mardrömmar.

– Vi tänker på kriget varje natt. En del av killarna kan inte sova, förklarar han.

För ungefär tre månader sedan inträffade den första allvarliga incidenten för Fadils del. En bomb exploderade alldeles intill honom och explosionen var så kraftig att han kastades iväg fem meter. Olyckan ledde till svåra smärtor i både nacke, rygg och armar. Två dagar senare blev han skjuten i höger smalben.

Efter första hjälpen i Misrata fördes han till staden Benghazi för operation och sedan vidare till Tunisien för ytterligare två operationer. Nu har han alltså kommit till Simrishamn för vidare vård.

– Jag vet ännu inte om jag behöver opereras en gång till eller om jag endast behöver rehabilitering. Jag kan inte gå än, förklarar han.

Längtar efter familjen

Dagarna är långa för både honom själv och de andra libyerna på avdelningen. De längtar intensivt efter ett vanligt civilt liv, långt ifrån både krigsminnen och sjukhusmiljö. Fadil får en del av väntan att gå genom att mejla vänner därhemma.

Hans föräldrar har inte internet, men vännerna ser till att familjen får veta hur han har det. Det har gått nio månader sedan han såg dem sist.

– Jag längtar efter att träffa min mamma igen. Och mina stridskamrater. Jag vet inte vad som hänt med dem.