Här är spelglädjen på topp

– Vad tar vi nu då? Röda rosor kanske, föreslår Lennart Persson, men möter inget vidare gehör.

Det bläddras vilt i nothäftena, förslagen haglar och olika takter stampas otåligt in.

– Lugn, lugn! Vi kan väl åtminstone försöka spela samma låt allihop, manar Folke Hägg med elgitarren hängande över axeln.

Då skrattar gänget tillsammans en stund och så blir det trots allt Lennarts förslag, klassikern om de röda rosorna, som filas igång.

I närmare fem år har den sex man starka orkestern samlats hemma hos Folke för att just spela, sjunga och umgås.

Allihop har de dessutom tidigare musikaliska erfarenheter från olika håll. Det har spelats i diverse band och sjungits i körer.

– Så vi har musiken i oss. Vi älskar det här, säger Gertrud Hägg bakom kontrabasen.

Och se, det märks. Sedan de väl kommit överens om låtvalet, går det hela som en dans.

Musiken rungar i den lilla källaren där bandet, som för övrigt går under namnet Häggarna, trängs med pingisbord, bokhyllor och sågklingor.

Just sågvarianterna avfärdar jag som vanliga verktyg á la vilken hemmafixare som helst. Men icke. Snart plockar Folke ner en av dem från väggen. Han sätter sig tillrätta på en stol och börjar sakta men säkert spela på klingan.

Resten av gänget är genast med på noterna och resultatet blir valsen om Nidälven.

– Vi spelar egentligen vad som helst, men oftast blir det gamla godingar. Det är sådan här musik vi gillar, berättar Gertrud Hägg.

Efter en timmes jammande mellan källarväggarna är det dags för kaffepaus.

– Vi måste ju ljuga lite också. Och lösa några världsproblem. Det hör till, säger gitarristen Ella Ottsjö och slår sig ner vid det dukade fikabordet.

Det är ett skojfriskt och lättsamt gäng vi har att göra med.

– Det gäller att inte missa någon tisdag, för då snackar de skit om en, säger Bo Dahl.

Gertrud fortsätter med att kalla gänget för fegisar. De vill ju aldrig lyssna på hennes häftiga låtförslag.

– De vill bara köra sitt gamla vanliga, muttrar hon med sur uppsyn.

Det gnabbas och pikas. Dessutom talas det förstås minnen. Som den där gången när Folke glömde sina scenkläder inför en spelning och nära på hade fått stå med häcken bar, om inte en slaktare dykt upp och lånat ut sina byxor.

Och mitt emellan alltsammans skrattas det gott.

– Sådant här är viktigt för hälsan. Så länge vi har roligt tillsammans och är vänner så kommer vi att fortsätta spela ihop, säger Folke och får genast medhåll.

– Har man en gång börjat med det här, då kan man aldrig sluta. Om vi inte träffas, då är det något som saknas, slår Bo Dahl bestämt fast.