Hennes uppfinning kan revolutionera fattiga kvinnors liv: ”Står lägst i hierarkin”

Den ser ut ungefär som en helt vanlig binda, förutom att den är ovanligt tunn och sydd på symaskin. Men prototyperna som ligger på Karin Högbergs matbord hemma i Vik kan förändra livet för en miljard människor.

– Jag har velat definiera ett problem som berör många och som berör på ett djupt sätt. Och det är fattiga, unga kvinnor som står lägst i hierarkin, konstaterar hon.

I forskarvärlden talar man om menstrual powerty - mensfattigdom. Det drabbar de kvinnor som som inte har ekonomiska och praktiska möjligheter, eller tillräcklig kunskap, för att sköta sin hygien när de har mens.

Karin Högberg är lektor i vårdvetenskap, knuten till högskolan i Borås. Det var under en längre vistelse i Kenya år 2013 som projektet började ta form. Hon besökte då slumområden i Nairobi och pratade med unga tjejer som bekräftade problematiken - de var tvungna att sälja sex för att ha råd med mensskydd.

Många kvinnor i utvecklingsländerna använder tygtrasor som skydd, något som också får svåra konsekvenser.

– De är obekväma, blir blöta och håller inte tätt, vilket leder till en väldig osäkerhet, säger Karin Högberg.

För många flickor innebär det att man inte kan gå i skolan de dagar man har mens.

– Istället blir man bortgift och får barn när man är 15.

Att hänga ut de tvättade tygtrasorna på tork anses dessutom skamligt.

– Därför torkar man dem kanske under sängen i sitt lilla plåtskjul där det är fuktigt och där de torkar långsamt.

Att ha mensskydd som man för in i kroppen är tabubelagt.

– Det är dessutom förenat med höga hygienkrav, som kan vara svåra att uppfylla.

En binda som kan återanvändas och som samtidigt är lättvättad och snabbtorkande blev hennes mål. Hon fick snabbt med sig Lena Berglin, docent vid textilhögskolan i Borås, i projektet.

De har nu tagit fram en fungerande prototyp och Karin Högberg visar hur man tvättar bindan. Efter att ha rullat ihop mensskyddet stoppar hon det i en burk med kallt vatten, skakar och häller av vattnet. Proceduren upprepas ytterligare en gång, sedan är det bara att vrida ut och torka, något som går väldigt snabbt.

Dyra att tillverka är bindorna inte heller.

– Nej, de är jättebilliga. Och vi uppskattar att de håller i cirka tre år.

Konstruktionen är dessutom väldigt enkel, allt för att möjliggöra en lokal produktion.

Att bindan fungerar vet hon av egen erfarenhet. Ett formellt användartest pågår dessutom just nu i Sverige. Tack vare pengar från Sparbanksstiftelsen Sjuhärad ska forskarduon i vinter åka till Kenya för att låta kvinnor där testa den nya bindan.

Karin Högberg har dessutom blivit kontaktad av Unicef i Bangladesh, som är intresserad av att låta kvinnor i flyktingläger testa bindan.

Annars är det största problemet att få forskningsmedel. För att till exempel få pengar från innovationsmyndigheten Vinnova måste näringslivet vara involverat, något hon jobbar på just nu.

Karin Högberg hoppas dock att uppfinningen så småningom ska nå ut till de kvinnor som behöver den.

– Med all den utbildning jag haft förmånen att få, har jag känt att jag vill använda den där den gör mest nytta.