Kvinnojouren redo för samtal

Tankarna på en lokal kvinnojour började spira i november förra året.

– Det var när en väninna berättade om en kvinna, vars man var elak mot henne, som jag började fundera. Under en kvinnocirkel hörde jag om fler kvinnors livsöden och tänkte att det nog behövs en kvinnojour på Österlen, berättar Angela Beausang.

Hon har varit ordförande i Roks, Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, och dragit igång flera kvinnojourer på olika håll. Att det skulle bli ännu en var inget hon planerat.

– Men det har varit jättekul. Responsen har varit helt enorm. Intresset från både medsystrar och olika aktörer i samhället säger mig att behovet är stort, säger hon.

Under jourens första skälvande timme var telefonen dock ganska tyst.

– Vi har ju inte hunnit göra någon reklam eller sprida vårt telefonnummer. När det börjar sprida sig lär kvinnor börja ringa.

Totalt har ett 15-tal kvinnor gått den grundläggande utbildningen som krävs för att bli jourkvinna. En av dem är Katja Åsbäck von Meyburg.

– Det känns bra att kunna hjälpa andra. Man vet ju att det är många kvinnor som far illa i sina relationer. Sen är det oerhört givande att jobba i ett kvinnonätverk, säger hon.

Kerstin Åkesson är en annan av de hjälpande kvinnorna.

– Vi är mogna kvinnor med livserfarenhet och utbildningen har gett oss en beredskap att stötta och lyssna. För mig är det jätteviktigt att allt sker på ideell väg, säger hon.

Att lyssna och att stödja är just vad deras uppdrag är.

– Vi ska ge drabbade kvinnor stöd i deras process. Vi ska ge dem en skjuts på en livsresa de behöver göra, säger Angela Beausang.

När de nya jourkvinnorna berättar för bekanta om sitt engagemang får de ofta lovord av sina medsystrar. Även män hyllar deras arbete, men mer på avstånd. För män är det nämligen just avstånd som gäller.

– Vi är kvinnoseparatistiska. Kvinnor som utsatts för mäns våld ska inte behöva förhålla sig till män när de söker kontakt med en kvinnojour. Det är inte vad de behöver, säger Angela Beausang.

– Det är alls inget konstigt med det. Det finns mycket i samhället som är enkom för män, så det behövs en fristad bara för kvinnor, fyller Katja Åsbäck von Meyburg i.

17 dagtidstimmar i veckan finns kvinnor på plats för att svara i telefonen.

– Erfarenheten säger att kvinnor söker kontakt med en kvinnojour när de är på jobbet eller när mannen är det. Dessutom kan vi inte göra någonting i en akut situation utan då är det polisen som gäller, säger Angela Beausang.

Jourkvinnorna poängterar att kvinnor inte behöver vara utsatta för fysisk misshandel för att kunna kontakta jouren.

– Det kan räcka med att man känner sig trängd. Många utsatta kvinnor blir inte slagna utan utsätts för psykisk misshandel. Vi är ju ingen myndighet och har ingen längsta nivå för vilket våld kvinnorna utsatts för, säger Katja Åsbäck von Meyburg.