Öppenheten i våra hjärtan
Vilken politisk åsikt man än har så betyder kyrkan någonting. För en del är den central, för andra perifer men den spelar någon roll.
Därför är det så viktigt hur den leds. Till och med för en del ateisterna spelar kyrkan roll, men då rör det sig mer om kyrkan som rum än som en plats för andlighet.
Sedan YA började granska Simrishamns kyrkliga samfällighet i sömmarna går ingen dag obemärkt förbi. Människor är arga; hur vågar jag ge mig på själva kärntruppen? Hur har jag mage att ens ifrågasätta kyrkoherdens hederlighet?
Sällan har jag mött så mycket hat men ännu inte av någon som stått framför mig och vågat tycka. Det har uteslutande skett i anonyma utfall på kommentarplats i vår nättidning. Och dessbättre; jag har nog ald-rig mött så stort engagemang, så stor och genuin oro och så stor tacksamhet för att vi törs.
Det behövs nya kvastar som sopar rent utanför kyrkans dörr. Inte tu tal om att merparten av dem som tycker till också tycker så.
Så gott som varje dag när jag promenerar sträckan från YA:s redaktion till kommunhuset möter jag någon som vill prata. Det är allt ifrån att jag bara hör en röst säga "bra att du gräver i kyrkan" till halvtimmeslånga samtal på torget.
Jag känner stöd från alla jag talat med, både mellan fyra ögon och på telefon. Jag får nästan dagligen e-post som är uppmuntrande; "ge inte upp, fortsätt!" och det är en evig tur det för att jag ska klara av att göra mitt jobb.
Mina chefer har fått ta emot ifrågasättande samtal. Självaste chefredaktören har kallats in till möte med självaste kyrkans ledning. Och det är inte första gången. Samma sak hände 2007 när jag förra gången granskade bland annat en dyr och ifrågasatt Irlandsresa.
Syftet var i båda fallen utan tvekan att det skulle sättas stopp för vidare skriverier. Någon som inte riktigt förstår hur det fungerar försökte till och med förbjuda YA att skriva.
Men vi är helt säkra på att medlemmarna i samfälligheten uppskattar öppenhet och att de vill veta vad deras pengar används till. Vi är säkra på att de vill veta.
Jag talade en dag med en äldre kvinna i församlingen. I hela sitt liv hade hon levt med kyrkan som något centralt. Nu var hon djupt och ärligt ledsen. Hon sa att hon kände sig inte besviken på kyrkan, det var värre än så ty hon kände sig sviken och förd bakom ljuset.
Det är sådana samtal som gör att vi inte tänker sluta. Vi fortsätter och det är de små och de svagas sak, de mobbades, som vi ställer upp bakom. Det är dom som behöver vårt öra nu.
Vi hade också en föreställning om, ja vi rentav hoppades, att det även var kyrkans uppgift; att finnas till för de utsatta och mobbade. Det var så min djupt kristna mormor lärde mig att det skulle vara. Jag hoppas fortfarande att det kan vara så.
