Pärlfiskarens dotter var ofta vid huset

– Han vara bara 16 år när han for iväg till Amerika, berättar Ingrid Nilsson. Pappa måste ha varit modig.

Bilden av en mycket handlingskraftig och äventyrslysten person tonar fram när Ingrid Nilsson berättar om sin pappa pärlfiskaren. Han reste väldigt mycket och prövade på det mesta.

– Det fanns inte så mycket att göra på Baske när han var liten, säger hon. Man fick bli dräng eller fiskare.

Bernhard Hansson föddes 1896. Han reste till sin farbror i Amerika som 16-åring för att arbeta där. Han blev inte så långvarig hos farbrodern som ställde höga krav. Han for vidare västerut och tog jobb på bondgårdar, järnvägar och brobyggen bland annat. När han kom till Kalifornien prövade Bernard Hansson också på att vaska guld.

– Sedan köpte han en båt och började arbeta som pärlfiskare kring Samoa i Söderhavet med hjälp av infödda dykare, berättar Ingrid Nilsson.

Hur lyckosam har var som pärlfiskare vågar hon inte säga. Men hon tror att han hittade några pärlor ändå.

– Nästan direkt efter hemkomsten köpte han gården i Simris, säger Ingrid Nilsson.

När Bernard Hansson kom hem hade han varit borta så länge att hans familj inte kände igen honom. Han fick berätta om händelser från sin barndom för att bli trodd och accepterad.

Några pärlor har inte Ingrid Nilsson men väl några snäckor som Bernhard tog med sig hem.

Hon berättar att han var väldigt berest.

– Han berättade inte så mycket om vad som hände på resorna. En gång berättade han dock om hur han träffade sin bäste vän från Amerika på en krog i Melbourne.

Bernard Hansson fortsatte att resa i hög ålder efter att dottern Ingrid och hennes man tagit över lantbruket i Simris.

– För honom var det lika naturligt att åka till Berlin och Hamburg som att åka till Tomelilla för mig.