Torun Börtz: Apokalypsen på repeat

Simrishamn Artikeln publicerades
Notre Dame i lågor.
Notre Dame i lågor.

Hon kommer att resa sig igen. Vår Fru. Jag måste tro det.

Först trodde jag att det var ett uselt skämt. Fake news och bildmontage som legat och skvalpat på internet sen första april.

Det var det inte. Bilderna var autentiska, tagna bara någon timme tidigare.

Notre Dame i lågor... Det gick inte att ta in.

Notre Dame, Vår Fru, som jag så ofta gått förbi under mina år som Parisbo. Notre Dame, som legat där som en stor och orubblig stenkoloss i 850 år. Ett säkert landmärke i en vindlande storstad. Ett mästerverk och monument.

Och så - övertänd på ett ögonblick. Med ens så sårbar. Utelämnad för elden och vinden, med hundratals tappra brandmän som till synes förgäves försöker släcka branden.

Jag ser på videoklippet, taget från Seines högra strand. Ett eldmoln reser sig mot himlen och så den glödröda tornspiran som faller, faller, till synes ljudlöst. Ser det gång på gång, som om jag skulle kunna spola filmen bakåt och göra allting helt igen.

Sneglar mot dotterns dörr, det lyser fortfarande i dörrspringan. Måste berätta, vill inte att hon ska vakna imorgon när jag gått till jobbet och upptäcka vad som hänt.

”Nora”, ropar jag. ”Notre Dame brinner.”

Förstummad ser hon på filmen. Och så med en gång, den numera obligatoriska frågan:

”Var det...?”

”Nej”, svarar jag. Branden bröt ut på grund av renoveringsarbete.”

”Är det säkert?”

”Det verkar så.”

Sist jag stod i en stor folksamling framför Notre Dame var 2001, vid en minnesstund för 11:e septemberattackens offer. Den här gången lättnaden över att det förmodligen handlar om ett överhettat verktyg på fel plats, att ett elfel uppstått.

Jag går och lägger mig. Försöker sova. Det går inte. Gång på gång ser jag spiran rasa ner i eldhavet. Åter igen känslan av att vara så otroligt liten. Känslan av att allt, även det mest stabila och trofasta, kan vara över och borta på ett ögonblick. Att allt kan förtäras i ett nafs.

Försöker få lite perspektiv. Tänka på de ovärderliga arkeologiska skatter som raserats av IS. Det hjälper lite grand. Men somna kan jag inte.

Framåt gryningen ger jag upp. ”Jag får sätta på ordentligt starkt kaffe när jag kommer till jobbet”, tänker jag. ”Det får bli en sådan dag i dag”.

Skickar meddelande till min franska svägerska Ginette. Får snabbt ett svar:

”Katedralen i Rouen förstördes under kriget men byggdes upp på nytt: fransmännen är katedralbyggare.” Och så fyra uppmuntrande smileys med en knuten näve och en svällande biceps.

På franska nyhetssajter läser jag att insamlingen till återuppbyggnaden redan är igång. En rad i den kända, franska visan ”Under Paris himmel”, kommer för mig: ”Près de Notre Dame, parfois couve un drame, oui mais à Paname, tout peut s'arranger” - ”Vid Notre Dame pyr ibland ett drama, ja, men i Paname (smeknamn för Paris) kan allt ordna sig”.

Hon har rätt Ginette. Det kommer att fixa sig. Fransmännen är både stolta och envisa. En vacker dag reser sig Notre Dame på nytt. Då ska jag dit och hälsa Vår Fru välkommen hem igen.