Torun Börtz: Torun Börtz: Visst gillar jag julen – på julen

Det var på höstlovet innan oktober ens gått över i november, vi var i Köpenhamn. Med en blandning av förfäran och avsmak pekade hon på butiken, vars hela skyltfönster var prydd med - tomtar. Bara tomtar, i massor.

Över allt var det likadant. Glitter och fusksnö ackompanjerat av en svag doft av kanel.

”Om man börjar så här tidigt blir det ju inget speciellt med jul!” klagade dottern.

Även jag, som har ett mer nyanserat förhållande till julen, är beredd att hålla med henne. Det speciella med en högtid som julen är ju just att den infaller vid en viss tidpunkt på året och under en begränsad period. Ett visst mått av förberedelser kan krävas, men att det ska börja pyntas två månader i förväg - där går åtminstone min bortre gräns för helgtolerans.

Risken är överhängande att en ordentlig julmättnad infunnit sig redan innan man ens hunnit ställa fram karotterna på julbordet.

När tomten, trött och utbränd av all övertid, till slut anländer har ljusslingor och elljusstakar hunnit smälta samman med den kommunala gatubelysningen och pepparkakorna, som sålts på extrapris sen allhelgonahelgen, växer i munnen.

Redan innan Kalle Anka slagits på längtar man efter januari månads gråbleka och vardagliga lunk.

Annars kan vi ju lika gärna trycka ihop alla helgerna på en gång, så är det över sen? Semlor med kanelgrädde och påskägg med köttbullar i. Färgade fjädrar i granen att dansa runt.

När julen exponeras så ohemult tidigt finns också en överhängande risk att kraven växer. För om man nu har hela två månader på sig för att skapa den optimala julen, då får man ju skämmas om man inte skickat handgjorda julkort och lagat all mat från grunden. Förutom att storstäda hela huset och göra handtryckt omslagspapper.

Dottern och jag är rörande överens: före första advent släpps inte minsta lilla pepparkaksgubbe över tröskeln. Oavsett hur många kristyrförsedda och charmerande små pepparkaksgrisar han har i släptåg.

Lussekatterna får snällt vänta på att bli ätna och den elektriska extrabelysningen får stanna kvar i det mörka skåpet ytterligare några veckor. (Storstädningen får nog vänta den också. Till någon annan högtid kanske, när det är lite ljusare och man bättre ser spindelväven.)

Nu vill jag njuta av att det är november. En lite murrig månad då man får saker gjorda, utan att distraheras av ihållande bjällerklang.

Bjällerklangen får bida sin tid. För jul ska firas - till jul.