Mordet i Vollsjö skedde
i en familj i spillror

I april 1993 får socialtjänsten i Sjöbo en anmälan om att fyra barn far illa. Sedan en och en halv månad har mamman och pappan ett återfall i sitt amfetaminmissbruk. Hemtjänsten kommer flera gånger om dagen för att hjälpa till med barnen, eftersom båda föräldrarna har skadat sig.
Drogmissbruket upptäcks först inte men när pappan anmäls för incest ingriper myndigheterna. Polisen kör mamman och barnen till barnkliniken i Lund för undersökning. Där blir det bråk mellan mamman och polisen. Det slutar med ett tumult där hon förs bort, misstänkt för våld mot tjänsteman.

– Jag var helt slut, det var något som brast i mig, förklarar mamman.

De fyra syskonen omhändertas akut. Äldst är en sexårig pojke. Sedan följer två flickor, tre och knappt två år gamla, samt en pojke på tio månader. Barnen kommer först till en familj i Sjöbo som haft några mindre uppdrag åt socialtjänsten tidigare.

– Det var tänkt som en tillfällig lösning. Vi hade två egna barn, jobbade och kunde inte ha sex barn i huset någon längre tid, förklarar det par som tog emot barnen i sitt hem.

Med hjälp av psykolog gör socialnämnden en stor utredning, som visar att föräldrarna inte har tillräckliga resurser att ta hand om sina barn. Utredningen ligger till grund för ett tvångsomhändertagande enligt LVU, lagen om vård av unga.

– Det tog tre veckor innan jag fick veta var barnen fanns, säger mamman.

Föräldrarna säger sedan ja till en familjehemsplacering och tvånget ersätts av frivillighet.

– Vi blev manipulerade. Om vi inte gett vårt samtycke hotade de med tvång, säger mamman.

Sedan går både våren och sommaren. De fyra syskonen är kvar hos familjen i Sjöbo, samtidigt som de biologiska föräldrarna får behandling för sitt missbruk. Polisens förundersökning mot pappan om sexuella övergrepp läggs ner i brist på bevis.

Till hösten delas syskonskaran upp: två får bo kvar i det hem där de placerats, två flyttas till ett familjehem i Tomelilla. Barnen träffar sina biologiska föräldrar någon gång ibland: till jul, vid födelsedagar.



I mars 1994 får paret ett femte barn, en pojke. Föräldrarna drogtestas nu regelbundet och mamman får hjälp på ett mamma-barncenter i Ystad. Enligt mamman klarar hon alla drogtesterna, ända till det sista. Själv hävdar hon att hennes mat preparerats med amfetamin men socialnämnden tror henne inte. När mamman kommer hem en dag står ett par socialsekreterare i huset i Sjöbo, beredda att hämta pojken. Hon får panik, rycker åt sig barnet och drar kniv mot socialsekreterarna. Polis tillkallas för att hämta pojken.

Babyn tvångsomhändertas och placeras först tillsammans med två av sina syskon, sedan tillsammans med de två andra. Kort därefter får han en mer permanent familjehemsplats. Tvångsplaceringen byts dock ut mot en frivillig, precis som med de äldre syskonen.

Mamman i babyns familjehem ser tidigt att något inte stämmer med pojken. Hon tycker att han blir orolig av att kastas mellan familjehemmet och umgänget med sina biologiska föräldrar.

– Jag signalerade tidigt att pojken inte mådde bra, säger familjehemsmamman.

– De kollade honom inte trots att jag sa att något är fel på pojken.

1996 separerar föräld-rarna i familjehemmet. Kvinnan utsätts sedan för ett överfall i sitt hem där även pojken bor. I november återvänder han till sina biologiska föräldrar. Uppbrottet från familjehemmet sker snabbt och utan förberedelser från socialtjänstens sida. En dag hämtar föräldrarna pojken på dagis. Sedan får familjehemmet köra dit hans saker.

– Pojken hade aldrig sovit över hemma sedan han kom till oss, berättar familjehemsmamman.

Hon har i dag fortfarande svårt att förstå socialnämndens handlande.

– Oavsett vad som händer är det socialen som ska vara den proffsiga myndigheten, men det var den inte här, säger hon.

– Pojken blev fullständigt sviken av socialen, och även vi.



I samband med att pojken flyttar hem beställer socialnämnden en utredning från ett psykoterapiföretag. Psykologerna tycker att hemmet klarar den grundläggande omvårdnaden om barn och att det mest stabila alternativet för pojken är att bo hemma, bland annat för sin relation med pappan.

Men utredarna tycker samtidigt att föräldraparet bör "avstå från frestelsen att ta hem fler barn, vilket vi bedömer att de inte har kapacitet till".

Psykologerna skriver också att kvinnan har en så kallad borderlinepersonlighet, en störning i personligheten som kan göra det svårt att förstå de äldre barnens behov. Mamman är dock själv mycket kritisk till den slutsatsen.

– Det krävs en omfattande utredning för att slå fast något sådant, de här psykologerna bygger sitt uttalande på ett enda samtal. Och jag har inte fått någon vårdplan, säger mamman, som tycker att diagnosen legat till grund för många missförstånd genom åren.

När tvååringen kommer hem i november 1996 bor även den äldste sonen där. Han är nu nio år gammal, och även hans hemflytt har skett abrupt: I socialnämndens noteringar konstateras att planeringen för den successiva hemgången bröts.

Föräldrarna begär nu även att den femåriga flicka som bor i Tomelilla ska komma hem. I augusti 1997 startar socialnämnden en omfattande utredning, som inte blir klar förrän i maj 1998. Slutsatsen blir att flickan ska stanna i familjehemmet. "Att flytta nu skulle vara skadligt för henne dels på grund av att föräldrarna saknar resurser att se och tillgodose hennes olika behov och dels på grund av att umgänget varit begränsat under vårdtiden."

Men verkligheten blir en annan. Under 1998 träffar flickan sina biologiska föräldrar allt oftare och socialnämnden beslutar att mamman, pappan, de två pojkarna och flickan ska tillbringa nio veckor på ett dygnet-runthem i Lund, där deras relationer observeras.



Efter utredningen i Lund heter det att "föräldrarna har kapacitet att tillgodose barnens behov, under förutsättning att familjen får kvalificerad behandling i hemmet för att inte falla tillbaka i gamla invanda mönster som inte är bra för barnen".

– Hemflytten gick väldigt hastigt, hon ville absolut inte flytta, säger mamman i det familjehem där flickan bodde.

– Fram till dess hade hon aldrig varit hos de biologiska förmäld-rarna ensam, jag körde alltid dit henne och stannade kvar under umgänget.

Flickan har vissa minnen från den här tiden.

– Jag minns ett tillfälle, jag satt i en bilbarnstol och grät, jag ville inte åka, berättar hon.

Efter utredningshemmet bor de fem personerna på gården utanför Vollsjö och flickan träffar sina gamla fosterföräldrar varannan eller var tredje helg.

De båda barnen i Sjöbo bor kvar i sitt familjehem och har vissa kontakter med sina biologiska föräldrar och syskon. I mars 1999 får socialnämnden en anmälan om att barnen inte har det bra hos sina föräldrar. Samtidigt anmäler barnomsorgen att den minste sonen blivit slagen i huvudet av pappan. Socialnämnden inleder en utredning, men barnen får bo kvar på gården.

Efter en anmälan till länsstyrelsen svarar Sjöbos förste socialsekreterare i maj 2000 att Lunds öppenvårdsteam har arbetat 10–15 timmar i veckan i familjen och att arbetsplanen i stort sett är uppfylld. "Familjen fungerar väl och barnen mår bra", skriver socialsekreteraren.



1999 får kommunen ett larm om vanvård av djur på gården. Djurskyddsinspektören åker dit tillsammans med en veterinär och hittar ett tiotal döda och flera magra grisar på gården. Enligt veterinären har djuren utsatts för stort lidande. Det saknas foder till djuren och hygienen i stallet är eftersatt.

Veterinären antecknar: "Vid diskussion med de inblandade framkom att de båda vuxna i familjen är långtidssjukskrivna och oförmögna till kroppsligt arbete. En minderårig son hade fått till uppgift att sköta djuren". Djurskyddsinspektören skriver: "På grund av föräldrarnas sjukskrivning ska deras elvaårige son gödsla och fodra ut när han kommer hem från skolan!" Kommunens miljönämnd beslutar att polisanmäla paret för brott mot djurskyddslagen. Grisarna försvinner från gården.

Efter en tidningsartikel om vanvården undrar länsstyrelsen vad socialnämnden gjort. Nämnden svarar att man fört samtal med föräldrarna. I övrigt har man "inte vidtagit några åtgärder då detta anses ligga utanför socialtjänstens ansvar. Miljönämnden har vidtagit åtgärder."

Samtidigt väcker även den minste pojkens beteende oro hos utomstående. Det kommer en anmälan om att han försökt elda i den säng, där pappan sov. Brandkåren får rycka ut efter ytterligare ett tillbud med pojken. "Pojken fyller sex år i mars och får uppenbarligen inte den hjälp han behöver", skriver de äldre barnens familjehem i början av 2000.



2001 ansöker de biologiska föräldrarna om att även de båda barnen i Sjöbo ska få komma till gården i Vollsjö, efter åtta år i familjehem. Socialnämnden vill att föräldrarna under en tid ska förbjudas att ta hem barnen och ansöker om flyttningsförbud hos länsrätten. Barnen vill själva bo kvar i familjehemmet och enligt socialnämnden skulle det finnas en "påtaglig risk för barnens hälsa och utveckling om de skiljs från familjehemmet mot sin vilja".

Länsrätten är inte av samma uppfattning när den tar upp frågan den 19 mars. Rätten kritiserar socialnämnden för att den "under lång tid underlåtit att vidta tillräckligt med ändamålsenliga förberedelser för en återförening av föräldrar och barn". Länsrätten hävdar att en "oförberedd, omedelbar hemflytt får antas utgöra påtaglig risk för barnens hälsa" – men "någon sådan är inte aktuell". I stället menar rätten att flytten kan ske tidigast till sommaren, eller om så behövs, vänta till årsskiftet.



Efter domen ändrar sig socialnämnden i Sjöbo. De båda barnen ska tillbaka till sina biologiska föräldrar. Men några förberedelser inför flytten sker inte. I stället "verkställs återföreningen" redan den 6 april.

– När barnen gick till skolan på fredagsmorgonen, trodde de att de skulle hem hit igen på eftermiddagen. Men vid lunch hämtades de till ett utredningshem, där de fick bo i två veckor med sina biologiska föräldrar och syskon. Därifrån fick de flytta direkt med de biologiska föräldrarna till Vollsjö. De fick byta skola och förlorade sina gamla kompisar, berättar kvinnan i familjehemmet.

Hon hade vetat i två dagar att barnen skulle till utredningshemmet.

– Men socialen sa åt oss att inte säga något till barnen. De skulle inte oroas.

Efter flytten till Vollsjö ringde både pojken och flickan ofta till sitt tidigare familjehem i Sjöbo.

– De ville att jag skulle hämta dem. De grät, de berättade att det var bråk, ovänskap, skrik och slagsmål, minns mannen i familjehemmet.

Familjehemmet anmäler socialnämndens sätt att hantera flytten av barnen till Justitieombudsmannen (JO). I slutet av 2002 riktar JO kritik mot Sjöbo kommun. JO konstaterar att barnens "separation från familjehemsföräldrarna skedde något abrupt". Vad socialnämnden gjorde för att förbereda barnen på att återvända till sina biologiska föräldrar finns det ingen dokumentation om överhuvudtaget.



JO är mycket kritiskt till bristen på dokumentation. I en artikel i Ystads Allehanda förklarar chefen för kommunens individ- och familjeomsorg Anne Montén bristerna med "hög arbetsbelastning och stor omsättning av tjänster".

Familjehemmet i Sjöbo håller med om att personalomsättningen varit ett problem.

– Under vår tid som familjehem åt de båda barnen har vi haft kontakt med 22 olika socialsekreterare, berättar paret.

De tycker att utredningarna ofta sköttes oprofessionellt av socialtjänsten.

– Nyutexaminerade socialsekreterare lämnades att ta hand om svåra frågor, utan något större stöd av sina chefer.

Familjehemsföräldrarna säger att de varit medvetna om att de båda Vollsjöbarnen en dag skulle kunna återvända till de biologiska föräld-rarna.

– Det är alltid målet vid en familjehemsplacering. Men när nu åren rullade på, borde kommunen antingen ha tagit ställning för att rehabilitera föräldrarna och arbeta för en återförening, eller bestämma sig för att det verkar omöjligt, och ordna en mer permanent placering.

De biologiska föräldrarna har samma bild av personalomsättning. Mamman berättar att den person som sattes in som stöd för framför allt flickorna när alla barnen kom hem var nummer 29.

– Det byttes socialsekreterare hela tiden. Jag fick dra om samma historia från början varje gång, minns mamman.



En av de socialsekreterare som hade ansvar när barnen omhändertogs tycker att socialförvaltningen höll på att bygga upp en väl fungerande verksamhet i början av 1990-talet. Hon minns också att den aktuella familjen tog mycket resurser i anspråk; mamman ville ha hem barnen, socialförvaltningen ansåg att placeringarna borde fortsätta och "lirkade och balanserade på samtycket".

Men under andra halvan av 1990-talet minns hon också en omsvängning: socialchefer byts ut och ekonomin börjar styra verksamheten i högre utsträckning. Hon talar om nya socialchefer som "sitter i politikernas knä". Och politikernas mål, menar hon, var att hålla nere kostnaderna snarare än ett bra socialt arbete i kommunen.

– Det hade behövts göras mycket i Sjöbo, kommunen har en speciell problematik. Vi presenterade en forskningsrapport som visade detta mycket tydligt för politikerna.

Socialsekreteraren tycker inte att politikerna lyssnar. Hon lämnar sin tjänst.

– Jag fick inte de resurser som krävdes för att göra ett bra behandlingsarbete, säger hon i dag.



På gården i Vollsjö finns från våren 2001 alltså fem barn, mellan sju och tretton år gamla. Sjuåringen har funnits hemma sedan två års ålder, åttaåringen och elvaåringen har just kommit från en familj i Sjöbo där de bott i åtta år, 13-åringen och nioåringen har tidigare bott i ett familjehem i Tomelilla.

– För att få de fem barnen, med så olika bakgrund, att fungera tillsammans hade det krävts tydliga ramar och en fast struktur. Men de fick reda sig själva. Föräldrarna hade nog med sina egna liv, säger kvinnan i det ena familjehemmet.

Den yngste sonen får diagnosen adhd. Han behöver därför mycket stöd och uppmuntran och en klar och tydlig struktur både hemma och i skolan.

– Man var hela tiden rädd för att det skulle hända någon katastrof, att den minste pojken skulle sätta eld på gården eller något liknande, säger en av familjehemsmammorna.

Den dotter som nu är 18 år har blandade minnen av sin tid med sina biologiska föräldrar. Hon beskriver det som att hon alltid var på sin vakt.

– När allt var bra var man extra glad. Men på nätterna låg man och lyssnade och lärde sig känna igen ljuden när det skulle hända något.

18-åringen minns att hon och henne syskon blev slagna och efteråt har hon förstått att pappan ibland missbrukade.

– Kompisarna ville aldrig vara hemma hos mig, säger hon.

Hon minns också mycket skrik och bråk. Dagarna slutade ibland med att hon låste in sig i sitt rum, la sig och grät.

– Sedan, på morgonen, var det en ny dag och man tänkte inte mer på det som hade hänt.

Familjerelationerna utreds under en tid av barn- och ungdomspsyk i Ystad.

– Jag minns att vi fick gå in i ett rum och filmas. Personalen sa åt oss att svara ärligt på alla frågor, men när man väl satt där tillsammans med föräldrarna ville man inte säga hur det egentligen var...

När hon är i tolvårsåldern, tycker familjehemmet att flickan verkar fara illa.

– Hon mådde jättedåligt, så jag anmälde det till socialen i Sjöbo. En socialsekreterare gjorde då en utredning som pekade på att hon borde placeras i familjehem igen, berättar mamman i familjehemmet.

Men beslutet blir ett annat och flickan stannar kvar hos sina biologiska föräldrar. Den socialpedagog som varit kontaktperson i hemmet förlorar också sitt uppdrag.

Familjehemmen tar flera gånger upp problemen i hemmet.

– När vi berättade att ett av barnen blivit slaget hemma, fick vi svaret från socialsekreteraren att "lite smisk får man tåla", minns mamman i ett av familjehemmen.



Enligt den biologiske pappan var båda föräldrarnas närvaro ett villkor för att barnen skulle få komma hem 2001. Men 2003 separerar paret.

– Han slog både mig och barnen. Jag anmälde honom ofta, men ingenting hände. Till slut kastade jag ut honom, säger mamman.

Skilsmässan blir klar 2004 och då får mamman med hjälp av kommunen ensam vårdnaden om barnen.

– Det är den enda stöttning jag fått från socialen, berättar mamman.

Under flera år hade pappan sedan ingen kontakt med sina barn.

– Jag blev psykiskt knäckt av skilsmässan. Jag orkade inte hålla kontakten. Ska du ha kontakt med dina barn ska du själv må bra, säger han.

En ny man flyttar in tillsammans med kvinnan och de fem barnen. Han köper gården i Vollsjö 2004. Det gamla svinstallet inreds till ungdomslänga.

När ett av barnen utmärker sig på skolan genom att slå sönder en ruta, agerar socialtjänsten. Barnet får en assistent på skolan och får komma till sitt familjehem vissa helger.

– Men det är svårt att leva i så skilda världar – en med ordning och struktur och så en helt annan, säger familjehemsmamman.

Även den äldsta dottern får en kontaktfamilj hos några grannar i Vollsjö.

– Det upphörde när hon fyllde 18 år. Jag försökte få en förlängning, men det gick inte, säger mamman.

De två senaste åren har barnen bott i var sitt rum i den inredda längan.

– Det var svårt att göra läxor där på vintrarna, eftersom det var så kallt. Vi lånade en termometer, och den visade på tolv grader, berättar den nu 18-åriga flickan.

– Jag kröp ofta ihop i samma säng som min storasyster för att hålla värmen...

Under rättegången avslöjas att den äldsta systern någon gång under den här tiden "skär sig" eftersom hon inte mår bra.



De insatser som socialtjänsten kopplat in för familjen i Vollsjö avslutas i augusti 2007, enligt både mamman och familjehemmen.

Mamman berättar att hennes mamma då nyligen avlidit och att mannen fått en cancerdiagnos.

– De slutar mitt i en tragedi. Jag kände det som att bli slängd på soptippen, tycker hon.

Enligt socialtjänstens utredning efter mordet avslutas stödet först i augusti 2008, då "syftet med insatsen bedömdes uppfyllt".

Efter en polisanmälan mot ett av barnen samma höst gör familjenämnden en utredning där slutsatsen är att barnet "lever under ordnade sociala förhållanden."

I juni 2009 tar 19-åringen studenten med bra betyg. Men under sommaren tycker de fyra äldsta syskonen att situationen är outhärdlig.

– Det började med någon riktig bagatell, som att vi inte hade plockat ur diskmaskinen. Sedan blev det ett himla liv och vi sa till varandra att "nu måste vi sticka". Min äldre syster började leta lägenhet åt oss, berättar den 18-åriga systern.

I juni 2009 får den 17-årige sonen nog. Efter en konflikt som handlar om hans bil, var han skulle få meka med den och om saker han menar att föräldrarna var skyldig honom, packar han sina tillhörigheter och lämnar gården dagen efter.

– Han ringde mig och bad mig hämta honom, berättar mannen i familjehemmet i Sjöbo.

Familjehemspappan ringer till socialförvaltningen och gör en anmälan om barn som far illa.

– Det enda som hände då var att en socialsekreterare ringde 17-åringen och sa åt honom att flytta hem igen. Han fick reda på att han skulle bo kvar hemma, så här fick man inte göra.

17-åringen vägrar dock flytta tillbaka till Vollsjö. Familjehemmet gör sig skyldigt till lagbrott som låter honom bo där.

– Jag har ringt och anmält oss till polisen, berättar kvinnan i familjehemmet.

Den 19-åriga systern, som växt upp i samma familjehem stannar dock kvar gården.



Den första helgen i augusti sitter hon barnvakt åt sin yngste bror, som nu är 15 år gammal. Barnpassningen på lördagsnatten slutar väl. På söndagseftermiddagen åker storasystern till stranden i Ystad med sin pojkvän och en kamrat. Alla berättar att hon är glad och förväntansfull inför framtiden. Hon vill börja jobba som frisör, planerar att skaffa egen lägenhet.

På kvällen sitter 19-åringen som så ofta vid datorn i ett rum på gården.

Då skjuts hon bakifrån, troligen helt utan förvarning. Hon dör efter andra skottet, hennes kropp släpas iväg och göms i ett förråd på gården.