Kvinnlig Sisu kammade hem EM i traktorpulling

Full, pull, full pull. När den mörka dieselstinna röken lyft från den heta Ekerörds Pulling Arena, där uppemot tiotusen besökare under de två dagars tävlingar har samlats, hörs den upphetsade rösten från speakern långt över nejden. Första omgången i 3 500 kilo pro stock är inte riktigt klar. Några har lyckats klara sig direkt till finalen, bland dem Johanna Herlevi, 33 år och enda kvinnan i startfältet. Brodern Matti, på Caesar och Clountdown, och pappa Pekka, på Sigma Power, brukar vara stora konkurrenter. Så även under söndagen.

Vid vänstra läktarsidan finns en av flera finska hejarklackar. Med blå T-shirts och kepsar som det står Rattor-Pullinki Fanclub Suomi Finland.

– Vi har åkt 1 800 kilometer hit för att vara med. Vi brukar åka runt till tävlingar i Europa, förklarar Juha Lakso.

Föreningen är nybildad, med 15 medlemmar. Men gänget på nio personer som är med i dag har som tradition att fara runt till tävlingar i hela Europa.

Varför intresset?

– Vi är från Österbotten, där har alla en traktor hemma. Och så är det kul att vara tillsammans, att resa, svarar Juha Lakso som tippar på att någon i familjen Herlevi ska ta hem segern i klassen.

Johanna Herveli sitter på sin traktor och tar igen sig innan det är dags för finalen i Pull off. Då gäller det att komma längst.

Hon var den första kvinnan i branschen på Europanivå, 1998.

– När jag började var det många som reagerade, men inte nu längre.

Hon vunnit EM en gång. Det är flera år sedan.

– Jag har en tvåårig dotter, jag tävlar inte så mycket numera, säger hon som är något så när hemma i tekniken, hur motorn fungerar.

– Min bror och pappa skruvar och reparerar, medger hon och gör sig redo för start. Hon tar på sig hjälmen, motorn mullrar igång, lite ojämnt till en början men varvar snart upp i jämnare gång.

Ingen svensk deltar i klassen. Speakern ropar ut att det är ett nytt namn i ledningen, holländaren Jurian Dujn med Next Sensation, som stannade på 95,92 meter. Frågan är om Johanna Herlevi hört det när hon drar ned visiret, stryker med handen över det, och varvar upp.

När startern sänker flaggan vrålar motorerna, marken vibrerar och ekipaget med den allt tyngre släden bakefter far iväg.

Inte riktigt ända fram, men det ser bra ut. Publiken vrålar.

Några sekunders spänd väntan senare visas resultatet på en textremsa - 96,46 meter.

Då har ännu inte brorsan och pappan kört.

– So far so good, säger hon när hon klättar ned från fordonet.

– Det kommer att räcka till prispallen, konstaterar hon.

Några hit senare står det klart. Hon är bäst i familjen i dag. Och av alla. Trots ett brutet finger från en dust med en unghäst hon håller på att rida in.

– Det är tolv år sedan hon blev EM-mästare förra gången, förklarar maken Niko Saarukka glatt.

Han kör inte själv men ingår i teamet och ser till att förarna mår bra.

Dottern Fiona, två år, är inte med runt arenan.

Ska hon köra en dag?

– Ja, förhoppningsvis.