Ann-Louise Olander: Ann-Louise Olander: Ett välriktat skott lärde mig att lätta på gasen
Det var en sådan där dag när allt gick i 190 knyck. Som det nästan alltid gör i en familj med två heltidsarbetande föräldrar, två tossiga små barn och femhundra grejor att hinna med på minimala lediga stunder. Genom matbutiken slirade jag med vagnen, kastade i allt som kunde tänkas stå på inköpslistan jag inte hunnit skriva. Genom kassan, ner med prylarna i mina optimistiskt medhavda påsar, ut på parkeringen, fram till bilen. Och där, just precis där, önskar jag att jag kunnat trycka på paus. För om man ibland bara saktat ner och tänkt efter, så hade kanske små, små misstag också lätt kunnat undvikas.
Men istället sliter jag upp bagageluckan, rycker tag i den ena överfulla, tjugokilostunga påsen och sveper den utan större funderingar in i bilen. Jag vrider ett halvvarv, tar tag i den andra, svingar den över kanten och….pang! Påsen fortsätter luftfärden genom bagageutrymmet. Äpplena rullar över marken. Själv tappar jag andan. Tar tag i vagnen. Stålsätter mig för att stå kvar på benen. Samtidigt som jag undrar vad i helvete som precis hände.
För ett ögonblick tänker jag att jag blivit skjuten. På riktigt. Smärtan i ländryggen är fullständigt förgörande. Och då har jag ändå fött två barn, varav ett utan ett uns bedövning. Jag står still och tänker att det ger sig. Ser mig omkring och försöker på ett löjligt vis spela oberörd, som när man klantigt drattat omkull på en isfläck. Men över går det inte. Det tar mig trettio minuter att parkera vagnen och komma in i bilen. Alltihop i föga graciös kylskåpsform.
Två dagar ligger jag som en orörlig sill innan jag lyckas fatta mod nog att krypa iväg till kiropraktorn. Med bestämt handlag leder han mig in i behandlingsrummet, säkert väl medveten om min starka vilja att egentligen bara rymma därifrån. För jag begriper ju vad som väntar. Inte är det någon spavistelse direkt. Och knappt hinner han lägga en hand i ryggslutet innan jag skriker så högt att jag till och med själv blir förvånad. Jag håller för munnen, kvider förlåt och hoppas innerligt att mannen där ute i väntrummet varit med förr. Fyra skrik senare släpps jag ut, med en hållning åtminstone något bättre än min tidigare intensiva näskontakt med knäskålarna.
Men alla som drabbats vet att en quick fix inte existerar. En vecka går innan jag kan få på ett par strumpor utan hjälp. Ytterligare två veckor innan stegen är längre än hos en dvärgtax. Under nästan en månads tid får dottern leka picknick vid samtliga måltider, och äta sittandes på golvet. Vi byter blöja på golvet. Och vi sover på golvet. Att vara föräldraledig med en ståhejig ettåring, kombinerat med en rygg som tycks ha gått av på mitten, innerbär nya utmaningar på en mängd olika sätt.
Jag kan inte låta bli att tänka på alla vars ryggsmärtor jag tidigare så nonchalant förringat. Den farsartade hållningen och det evinnerliga ojandet. Milde tid, hur illa kan det vara? För såhär med facit i hand – riktigt vedervärdigt jätteilla. Och inte behöver man vara någon åderlåten bräcklig person för att få ett välriktat ryggskott värt namnet. Nejdå. Det räcker med att agera tokstressad småbarnsmorsa med övertro på sin egen fysik och total respektlöshet inför kroppens signaler.
Nu har jag lärt mig tänka till, packa lätt och lyfta rätt. Men framförallt har jag förstått vikten av att emellanåt trycka på paus. Inte ens det mest effektiva stresstempo är värt en månadslång plåga. Om livet rullar i 190 knyck kan man välja att köra i 50 ändå. Jag och mina numera fjorton halvtomma matkassar kommer faktiskt hem till slut ändå.
