Ann-Louise Olander: När lillan kom till jorden – det var en galen natt i maj

Krönika ,
Ann-Louise Olander.
Foto: Bass Nilsson
Ann-Louise Olander.

Sambon är småberusad och BB-skjutsen har dragit sin kos. Att det här går käpprätt åt helvete, är i princip allt jag kan tänka, hukandes över en pöl med fostervatten på köksgolvet.

Klockan 22 var jag ganska tuff. Satt på stor 25-årsfest och uppviglade sambon att dricka både snaps och öl. Så fungerar en höggravid kvinna, fem dagar förbi beräknat förlossningsdatum, som tror sig stå över naturens förbannade lagar.

03.50 hann klockan bli innan tuffheten fick sig en första törn. Men med tanke på förra förlossningen, med 34 timmar från start till mål, kändes det hyfsat överdrivet att stressa. Jag funderade till och med på att ta en dusch innan avfärd mot BB. “Nej, nej”, tyckte sambon och skakade vilt på huvudet. “Låt oss för fan komma iväg”. Trots, eller kanske tack vare, marinering i hemsatt besk, hade han för en gångs skull rätt. Om jag fullföljt de där varmvattenplanerna, hade säkerligen lilltjejen fått vårt golvkakel som första syn i världen.

04.16 klev svärfar, vår skjuts, in i huset. Men hans sambo, barnvakten till vår djupsovande son, hade stannat hemma för att senare komma med taxi. “Ni sa ju att det inte var så bråttom”, stammade han fram samtidigt som blicken flackade mellan mig och armbandsuret. Något svar fick han inte. Jag var ju fullt upptagen med att gnaga loss en bit av sonens meterhöga trästativ till griffeltavlan. Varför? Prova två minuter mellan värkarna.

04.25 smällde ytterdörren igen. Av alla tänkbara möjligheter bestämde han sig för att köra hem igen. Själv skulle jag kunna komma på en handfull medelsmarta utvecklingar av situationen. Ingen av dem inkluderar att lämna en i princip födande kvinna med sin halvtoppade sambo i en lya ute på landet. Men vem är jag att snacka om tveksamma beslut.

04.35 sitter jag där på golvet. Fostervattnet sipprar iväg längs klinkersfogarna. Tyst är det. Och mörkt. Sambon har rusat upp på ovanvåningen för att ta hand om lillgrabben som med perfekt tajming, likt i vilken galen komedifars som helst, valt att ramla ur sin säng. Jädra tur han fått i sig några järn, så att han fixar det här. Sambon, alltså. Han lär ju få förlösa hela härligheten, tänker jag. Men just när det enda rimliga verkar vara att lägga sig raklång i pölen slamrar det plötsligt i hallen.

04.37 dundrar barnvakt och skjuts likt ett mirakel in i huset. I svärfars ådror måtte det flyta tvättäkta rallydiesel. Knappt två mils körning på 12 minuter blankt. Det gör man inte ens med bestående medvind, nerförsbacke och hemlängtan. Sambon står redan ute på gräsmattan och hoppar. Vänta får han göra medan undertecknad bjuder grannskapet på primalskrik i världsklass. Det blir till slut ett handgripligt kast in i baksätet innan plattan trycks i mattan. Motorn rusar och gruset skvätter över gårdsplanen. “Kör inte i hålen!” ropar jag. Ingen bryr sig. Sambon har BB i luren. Svärfar har skräckfilm i blick.

05.00 slirar vi in på förlossningsavdelningen. Sambon vill ta av jackan. Det får han inte. Barnmorskan vill flytta britsen. Det får hon inte. Undersköterskan vill slippa få en spark i huvudet. Vad tror ni? Ingen får överhuvudtaget någonting förrän denna kvinna har minst en medelstark drog i systemet, verkbar nog att rädda sambon från en krossad näve.

05.17 far hon så ut i världen. En turbotös, med rynkad näsa och klarblå blick. Fullständigt ovetande om vilken kalabalik hon just orsakat. Och fullkomligt nonchalant rörande den fyra sidor långa förlossningsplan vi under flera månaders tid så noggrant tänkt ut och skrivit ihop. Faktum är att den aldrig ens hann upp ur väskan, utan blir för evigt oläst. Och nog är det passande. För en bättre läxa för småbarnsföräldrar står väl knappast att finna. ”Planera bäst du vill, men tro dig aldrig någonsin få bestämma." Lilltjejen visade redan på vägen ut var skåpet ska stå. 1,5 år senare har det inte flyttat sig en tum.