Ann-Louise Olander: På allra första resan var vi familjen som ingen vill hamna bredvid på flyget

Krönika Artikeln publicerades
Ann-Louise Olander
Foto: Bass Nilsson
Ann-Louise Olander

“Förvänta er aldrig att en resa med barn, är som en resa utan”, sa fyrabarnsmorsan och vännen till mig inför vår första utlandssemester med den då 1,5-årige sonen. “Jaja”, tänkte jag. Och packade ner högklackade sandaler, några böcker och en sådan där lyxig ögonbindel för lite avkopplande sömn på flyget.

När vi den gången kom fram till Mallorca hade jag egentligen bara en sak att högtidligt deklarera. Att jag knappast tänkte åka tillbaka till Sverige. Inte i första hand för att jag hellre ville spendera mitt livs resterande dagar i ett soldränkt Medelhavsparadis. Utan för att jag aldrig igen ville sätta mig på ett flygplan tillsammans med vår son. För ni vet den där familjen man som barnlös hatade att få sittplatser i närheten av. Den med helt tossiga ungar. Där det sparkades i sätena och fajtades som vore väl flygresan ett fyra timmar långt gatuslagsmål. Just en sådan crazy-bananas familj visade vi oss vara.

Att vår sprallige grabb inte utan omsvep skulle köpa idén att sitta stilla i ett flygstolssäte, var vi väl delvis införstådda med. Men att han skulle lyckas göra kaos med halva planet var ändå lite av en surprise. Ungen fördrev tiden med att trycka in sin lilla näve mellan stolarna och likt en girig tvättbjörn knycka snacks från passagerarna bakom. De som satt framför kunde istället åtnjuta ryggmassage kombinerat med ett fyrverkeri av konfetti, skapat av flygbolagets nödbroschyr. Han studsade, höll låda och rymde iväg längs mittgången så fort chansen gavs. Och att min sovmask inte gjorde annat än ligga kvar i väskan kan ni säkert snabbt räkna ut.

Lämpligt nog hade vi också beställt mat att serveras under flygturens gång. Jodå. Ni vet orimligt dyrt och ändå föga färgglatt käk i sådana där käcka små folieformar, lika omöjliga att försöka lirka sig in i som att få ut maten ur. Och det även utan en guttaperkaboll till grabb i sätet intill. Trots lösningen att försöka äta i skift slutade hela fadäsen med lika mycket pasta innanför tröjan som i magen. Om vi lärde oss något? Jajamänsan.

Det här med mat förresten. Vad är väl en semester utan minst en schysst kulinarisk upplevelse i medelromantisk miljö? Så jag svirade på de där högklackade sandalerna och vi lämnade hotellets stökiga familjerestaurang bakom oss till förmån för ett av de lite bättre (läs dyrare) ställena i hamnen. Vi hann i princip sätta oss ner och beställa, innan sonen gjorde klart att han tröttnat på läget. Fort som ögat trollade personalen fram kritor och block, föga införstådda med att de förstnämnda inom kort också skulle användas som välriktade minimissiler mot vinglasen på bordet intill. Där för övrigt ett ungt par, utan barn, försökte njuta av just en lugn, romantisk dejt.

Efter att ha hetsätit en middag för 60 euro per skalle och inhalerat en halv flaska vin lämnade vi både restaurangen och de högtflygande förväntningarna bakom oss. Min väninna visste naturligtvis vad hon pratade om. Som de erfarna oftast gör. Och lite mer erfarna är ju numera även vi, när vi inom kort åter ger oss av. Till samma ställe, för tredje gången. För ja, den där eviga charterfamiljen som jag före barnens tillkomst så heligt svor att aldrig bli en del av, är just vad vi nu gått och blivit. Och Jesus kors, som jag älskar det!

I helgen börjar jag packa. Men snyggkläderna och pretentionerna lämnas hemma. Utan förväntningar är jag dock inte. Så klart. Jag räknar med att hundratals gånger rastas upp till rutschkanans topp, få håret penslat av sand och fickorna fulla av samlade snäckskal. Jag ser fram emot russintår, intensivt solbrända pool-axlar och glassfläckar på alla tröjor. Men mest av allt längtar jag efter att få öronen proppfulla av ungarnas bubblande skratt.

Så nej, att resa med barn är knappast som att resa utan. Med rätt syn på läget är det faktiskt betydligt bättre.