Ann-Louise Olander: Ann-Louise Olander: Pippi-tårtor, spritsar och marsipan – vad tusan har jag gett mig in på?
Fast egentligen började alltihop med en enkel matematisk analys av läget. Två barn och födelsedagsfirande typ sexton år framåt i tiden. Det krävs ingen examen i astrofysik för att räkna ut att tårtkontot kommer kräva in en halv förmögenhet. Dessutom kan det väl inte vara speciellt svårt att snickra ihop proffsartade bakverk på egen hand. Piece of cake, tänkte jag och bestämde mig för att börja med något enkelt inför dotterns ettårsdag. Typ en tre våningar hög sockertårta med prinsesstema.
För ska det göras, kan det lika gärna göras rejält. Go hard or go home. Det är väl det närmaste jag kommer ett motto här i livet. En fantastisk inställning som satt mig på pottkanten förmodligen fler gånger än vad den lett till storartad succé. Nåväl. 580 Google-sökningar senare satt jag med en inköpslista längre än ett svenskt ösregn i juni. Det klickades hem spatlar och mallar, spritsar och tyllar. Och inspirationen flödade. För ta mig tusan, är inte hela nätet fullt av mästerskapstårtor, frambringade av dundermammor som med prickiga förkläden och rouge på kinderna vispat tårtbottnar till fulländad perfektion. Hur skulle då just jag kunna misslyckas?
Min egen rouge på kinderna kom av naturen. Men nog blev det en våningstårta till slut. Inte som i fantasin och rakt inte som de avbildade skrytbyggen jag lutat mina högt satta förväntningar mot. Fast heller inte i stil med ettåringens egna varianter i play doh-lera. Tårtan var i vänliga ordalag halvdan. Själv var jag helslut. Efter 48 timmars tårtmakeri, kantat av ett potpurri av sammanbrott, hade jag mest behövt egentidssemester i en vecka eller två. Sockerpastan drömde jag mardrömmar om i ett halvår. Och knappt hade jag lärt mig att åter titta på bakmaskinen utan att få nervösa ryckningar i tinningsnerven, när sonen en dag kom tassande i köket – och önskade en minion-tårta inför sin fyraårsdag.
Skam den som ger sig. Morsan ringdes in till verkstan. Sambon och barnen kördes ut ur huset. Den här gången skulle det min själ bli VM-stil. Långt innan solen gått upp stod jag där och smälte choklad efter konstens alla regler. Det mättes, vägdes och trixades, kollades Youtube-klipp och analyserades. Morsan knådade pastafärg så hon höll på att utveckla karpaltunnelsyndrom. Eller i alla fall smärtor i likhet med det. Själv smetade jag smörkräm och snurrade tårtbottnar tills jag blev snudd på åksjuk. Men vilken skapelse det blev! Gul och blå, med cyklopöga och festliga detaljer. Hela mitt inre jublade, sonen applåderade och fåglarna sjöng. Stolt som få skar han sin egen bit, sög in en rejäl sked och tuggade eftertänksamt. Men likt en pytteliten Leif Mannerström på juryuppdrag gjorde han så plötsligt en märklig grimas och lade armarna i kors. “Mhm. Smakar lite bajskorv.”
Ridå.
På söndag har det blivit dags för Lilltjejens tvåårskalas. Och i något svagt ögonblick hörde jag mig själv lova henne en Pippi-tårta. För jag vägrar så klart att ge upp. Som mamma blir man kanske inte automatiskt en förstklassig Martha Stewart i köket. Men med barn kommer en omåttlig vilja att ställa upp, att göra allt och lite till. Och det känns som att sonen tagit fasta på läget, när han redan nu börjat prata om en überavancerad spindelmannen-tårta inför sitt femårskalas. Jag tackar gudarna för att det är sju månader dit. Om han inte byter önskemål innan dess, hinner han kanske i alla fall odla lite mer finess när det gäller att agera ärlig recensent över sin stackars mors tappra försök.
