Ann-Louise Olander: Ann-Louise Olander: Sambon får skräcksyn bara jag nämner Ullared – tack och lov
Första gången undertecknad besökte shoppingmeckat gjordes ett fatalt nybörjarmisstag. Med inställningen “hur illa kan det vara?” åkte jag och min mor dit en lönelördag i november. Jesus kors. Utöver en konsert med Boyzone i Stockholm 1996 har jag aldrig haft sådan intensiv närkontakt med så många kvinnor på en och samma gång. Tolv timmars vansinnesträngsel och jag lyckades inte få tag i mer än hälften av grejorna på inköpslistan. Nog fanns prylarna i hyllorna. Men ingen annan lösning existerade än att följa den i långsamt mak rullande strömmen, vilken alltför sällan ledde åt önskat håll. Med mig hem fick jag däremot en del andra, oväntade grejor. Som ett vagnklämt pekfinger, en överkörd fot och en svårt stukad shoppingsjälvkänsla.
Men, jag är ju kvinna. Med andra ord ger man inte upp så lätt. Speciellt inte när uppoffringen hänger samman med möjligheten att göra prismäktiga fynd och shop tills man drop. Vid det här laget har vi finslipat tekniken och klurat ut vilka dagar som tycks erbjuda mer än en halvmeters frigång i raderna. Numera har också insatsen tagits till nästa nivå, med ohämmat inköpsläge i dagarna två och tillhörande övernattning i varuhushotellet. Och det var inför senaste bokningen som frågan till sambon kom in. Kanske skulle han vara sugen på en liten getaway i prisjaktens eget himmelrike?
Så visade sig icke vara fallet. Att stanna hemma med våra två småhuliganer är i hans värld att betrakta som en semester i sig i jämförelse med mitt erbjudande. Inte ens löften om köttbullslunch och en ny jultröja kunde få honom att tänka om. Han har hört berättelserna och sett tv-inslagen. Och han är väl långt ifrån ensam om inställningen i sitt manliga släkte. Väl på plats i varuhuset siktar jag på sin höjd fyra karlar. Tre av dem ser förvånansvärt upptagna ut i sportbaren. Den fjärde hänger över vagnsstyret med dödspudrad uppsyn medan det kvinnliga sällskapet hamstrar bakplåtspapper. Han letar efter någon att utbyta menande blickar med. Men förgäves.
För män fungerar ju annorlunda, tycks det som. Gällande i princip allt i allmänhet, men avseende shopping i synnerhet. Jag behöver inte gå längre än till just min blivande make för att få resonemanget befäst i verklighet. Megastora lågprisbutiker, kundvagnar med kom-ihåg-nummer och röda prislappar får honom absolut att frusta. Men långt ifrån av välbehag. Att hamstra och jaga rea vill han inte höra talas om. Och att köra och klämmas i Halland för att ro biffen i land – not so much. Nej, det är ogenomtänkt spontanshopping som är hans melodi. Den mannen har kommit hem med de mest obegripliga prylar till de mest obegripliga kostnader. Gott om kosing, kanske ni tror? Dålig koll men rik på infall, är istället det enkla svaret.
Turligt nog har han inte riktigt koll på mina Ullaredsturer heller. Jag åker 25 mil och betalar femtonhundra spänn för bensin och hotellnota, för att i gengäld shoppa grejor man kanske sparar en femhundring på. Samtidigt som det för ytterligare fyra tusen handlas prylar som man egentligen aldrig behövt införskaffa från första början. Ekvationen går ju självklart inte riktigt ihop. Om det nu inte vore för helt andra vinster i sammanhanget.
Jag förklarar min årliga minisemester till shoppingbyn som en given nödvändighet för både vårt hushållsförråd och ekonomi. I själva verket är det är min givna tillflyktsort för välbehövlig tid utan resten av familjen. Vad jag gör ifall han en dag faktiskt erbjuder sig att hänga med? Tja, om det någonsin skulle hända, får jag i alla fall garanterat underlag för en ny story i ämnet.
