Ann-Louise Olander: Slumpen, natten och en kvarglömd jacka – så blev det han och jag

Krönika ,
Ann-LouiseOlander
Foto: Bass Nilsson
Ann-LouiseOlander

I vår garderob hänger en svart sommarjacka. Där har den hängt i många år nu, utan att ha blivit använd en enda gång. Men slänga den kan vi inte göra. Utan den jackan hade nämligen sambon och jag med största sannolikhet aldrig blivit ett par.

Det var kvällen efter midsommar och fyra timmars extraknäck bland överförfriskade pubbesökare himmelskt nog till ända. Men just när jag skulle sätta kurs hemåt och köra nosen i kudden skakade väninnan på huvudet. “Sova kan du göra när du är död”. Sen hivades shotbrickan fram, följt av språngmarsch mot den nattklubb som ännu pumpade musik över Ystads gågata.

Och där vid dansgolvet stod han. Svajig under sulorna, med halvtuff uppsyn och en grogg i vardera näven. Stött ihop tidigare hade vi gjort, och bytt några ord på puben samma kväll. Men det var väl inte förrän den partyfrälsta väninnan fått begreppet efterfest på hjärnan som läget tog en ny riktning. På något vis lyckades hon nämligen haffa tag i grabben med dubbla groggar, som var långt ifrån osugen på en efterföljande sängfösare.

Väl framme i min lägenhet tog väninnans batteri slut fortare än man hinner säga fireballfylla. På en halv sekund låg hon med näsan i vädret och drog timmer. Kvar stod han och jag, och glodde på varandra som de två halvfrämlingar vi var. Och det kan ha varit det där sista vinet. Eller bristen på nattsömn. Men på något vis fann vi varandra. Klickade. Tyckte likadant. Kröp närmare. Skrattade åt samma saker. Lade armen runt. Det här kunde vara rätt, hann jag tänka.

Ända tills jag började prata ålder.

Han trodde jag var 25. Jag trodde han var 25. Sanningen var en helt annan. I praktiken var det en generation oss emellan. Och på fel håll, om man får tro den ingrodda normen. Jag spelade samlad, men gav nog ett annat intryck. Faktum är att han frågade om jag behövde en påse att andas i. Sen körde jag i princip ut honom. Ryckte glaset ur näven så det skvätte över ryamattan och pekade ut vägen mot stan. För det här gick faktiskt inte för sig. Det var jag övertygad om. Tack och hej.

Och där hade historien slutat. Det vågar jag sätta min dyraste handväska på. Om det inte hade varit för en enda sak. Nämligen att det morgonen efter hängde en okänd svart jacka i min hall. Jag stirrade på den i några dagar, tills jag uteslutit alla andra potentiella förklaringar. Och tills jag hunnit få både lite dåligt samvete, och en smula nytt mod. Det var ju en jacka av fint märke. Kanske nyligen inköpt. Och nu saknad. Så jag letade upp honom på Facebook och drog iväg ett meddelande. Samtidigt passade jag på att anklaga honom för att ha glömt den med flit, för att nästla sig in hos mig ytterligare en gång. Det är väl ett under att han vågade komma och hämta den.

Men där ute i trapphuset stod han så en onsdag. Förvånat chill med tanke på omständigheterna. Inte förrän flera år senare erkände han hur han den dagen nervöst valt sin utstyrsel. Skjorta för att se äldre ut, men med uppkavlade ärmar för att verka cool. Ja, ni hör ju. Innanför knäppningen bodde redan då ett hjärta fullt eftertänksamhet. Rätt så söt var han också. Så jag bjöd in på lite kycklingpytt. Och han stannade till midnatt. Jackan fick han med sig hem, men kontakten behöll vi ändå. Som ni ju förstår.

Nu hänger den alltså här, i garderoben i vårt gemensamma hem, där vi börjat planera för bröllop och där våra två små barn växer upp. Det är svindlade att tänka hur sådant som tycks vara obetydliga händelser i själva verket kan avgöra i vilken riktning ett helt liv tar fart. Hur det mest minimala kan göra den mäktigaste skillnad. Så ja, vi har en svart jacka som ingen i familjen använder, men som vi ömt sparar ändå. För den påminner oss om det stora i det lilla, om ödet och slumpen, och om vikten av att ge alla oväntade möjligheter en välförtjänt och värdefull andra chans.