Verbalt påhopp blev vändpunkten

I hela sitt vuxna liv har hon bantat, kämpat, avstått, svultit, lyckats, misslyckats och fått mängder av goda råd. Det var först efter att den då överviktiga musikern Nadja Eriksson i 50-årsåldern blivit verbalt attackerad av en okänd kvinna på en tågstation i Örebro som hon kände att nu får det vara nog.

- Det var vändpunkten. Jag hade precis varit på kurs och jobbat med mig själv, och där fick jag hjälpen - pang! säger hon och visar med en knuten näve hur hårt orden träffade.

Nu har hennes livs historia blivit teater genom föreställningen "Dom kallar mig Silltunna". Varvat med sina egna låtar berättar lunnarpsbon Nadja Eriksson öppenhjärtligt om sin uppväxt som fosterbarn i Roslagen, om en mamma som påpekade att hon vägde för mycket, om hur hon lärde sig att öppna godisburken ljudlöst, hur hon mobbats, kämpat och till slut lyckats gå ner 65 kilo på två år.

- Varje människa är sin egen regissör. Jag gick ner i vikt av hälsoskäl, det är tufft att bli en silltunna. Min styrka har alltid legat i musiken, den drivkraften - den pärlan, berättar hon.

Hur känns det att lämna ut så mycket av sig själv på en scen?
- Det skulle lika gärna kunna handla om någon annans liv. En kvinna berättade att det öppnade något i henne. Hon grät hela föreställningen. Det är svårt att vara fosterbarn.

Blir det en form av terapi att berätta om det du varit med om?
- Nej, det är det inte. Det här har jag redan jobbat med. Jag är färdig. Min fosterfamilj gjorde sitt bästa och jag är tacksam ändå.

De 20-talet personer som hittat till Biorama fick ett intimt möte med kvinnan som tidigare kallades Silltunnan. Trots att föreställningen är privat, känner Nadja Eriksson att hon lyckas vara det utan att kantra.

- Det är utan att folk behöver känna att "det här vill jag inte veta". Jag har ett skitbra liv. Och alla människor har sin egen pärla, avrundar hon med ett leende.