Katarina Melvinger: Kränkningarna är något vi lever med

Skurup Artikeln publicerades
Foto:Bass

Den senaste veckan har mitt Facebookflöde nästan svämmat över av ilskna inlägg.

Det folk retar sig på är en krönika skriven av David Eberhard, känd psykiater och samhällsdebattör. I krönikan tar han sig rätten att tala om för oss vad som är en sexuell kränkning och vad som inte är det. Mycket av det som har kommit upp i samband med #metoo är enligt Eberhard inte sexuella kränkningar, i stället handlar det om ”klumpiga raggningsförsök”.

Han anser att #metoo behövs, men bara för att komma åt den minoritet av män som beter sig som svin. I övrigt anser Eberhard att kampanjen är problematisk eftersom den blandar ihop ”klumpiga raggningsförsök” med våldtäkter. Något som han anser förminskar riktiga övergrepp (på vilket sätt de förminskas framgår inte).

Han skriver att ”ett stort antal kvinnor nu väljer att anta en offerroll” i sin strävan efter jämställdhet.

Exemplet han tar är en händelse som utrikesminister Margot Wallström har delat med sig av. En händelse som visar att sexuella kränkningar inte ens uteblir när man på en officiell EU-middag representerar Sverige i egenskap av minister.

Wallström fick sitt lår smekt av en man som passade på under bordet när ingen såg.

Men detta är, enligt David Eberhard, ingen sexuell kränkning.

I stället för att framställa sig som ”offer” borde Wallström handgripligen ha tagit itu med mannen som smekte hennes lår. Till och med Eberhards tonåriga dotter hade hanterat situationen bättre, skriver han.

Man kan inte dra någon annan slutsats än att han anser att problemet är Wallström. Hon klarar inte av att säga ifrån, hon gör sig till ”offer”.

Nog är det djupt upprörande att Eberhard nedvärderar och på detta sätt förminskar en annan människas upplevelse av att ha blivit sexuellt kränkt.

Samtidigt missar han poängen med #metoo. Poängen med kampanjen är ju inte att säga att tafsande är likvärdigt med en våldtäkt. Poängen är att visa att kvinnor i hela världen, i alla åldrar och i alla samhällsklasser, delar erfarenheten att ständigt utsättas för kränkningar av män.

Kränkningarna är något vi lever med. Utgår från. Våra kroppar bedöms och kommenteras ständigt och helt öppet. Sexuella trakasserier och kladdande är vår vardag. Och ju yngre du är, desto värre är det.

Hur tröttsamt är det inte att alltid behöva fundera: Var jag för otydlig? Var jag fel klädd? För utmanande klädd? Har det någon betydelse om jag säger ifrån? Överdriver jag?

Vilken kvinna kan inte skriva under på #metoo?

Kränkningarna är ett samhällsproblem. Att anse att kvinnor själva ska lösa problemet genom att vara mer handgripliga är absurt.

David Eberhard är dessvärre inte ensam om att missförstå poängen. I mitt Facebookflöde finns också kommentarer från män som raljerar över kampanjen och undrar om man nu ”inte ens ska kunna flirta med en kvinna längre?”

Suck.

Min dotter uttryckte det bra, krasst men precist: ”Alla män som inte kan skilja på en sexuell kränkning och på att uppvakta är idioter.”