Med en vilja av stål står vår tvååring rustad för livet
Jag ska vara helt ärlig. För två veckor sedan var jag beredd att dra in en annons på Blocket. “Oregerligt småfolk säljes”. En hundralapp i utbyte hade räckt. Här har ni henne, lycka till! Sen hade jag tagit pengarna och åkt och köpt mig en flaska vin. Det där var en dag som börjat med simskola. Ja, det heter ju så. Men med en knapp tvååring av vår kaliber är det i själva verket ett fullfjädrat ödesprov i mental överlevnad.
Positivt är att de stora fönsterpartierna i Ystads badhus nu kan konstateras stå emot en jordbävning av medelstort format. Vibrationerna skapade av dotterns överljudsprotester lär nämligen vara ungefär de samma. För prova att tala om för den ungen att det ska flytas, när hon bestämt sig för att hoppa från kanten. Eller att de blåa tofflorna intill bassängen faktiskt tillhör någon helt annan. Prova, säger jag bara. I dare you.
Som grädde på moset bestämde jag att vi direkt efter simskolepärsen skulle fixa några ärenden i stan. Det kan ju inte bli värre, tänkte naiva lilla jag. Men redan när hon nekades att på eget bevåg börja prova kläder inne på H&M var jag ute och slirade på lövtunn is. Och när vi därefter passerade en lackrosa handväska, utan att faktiskt köpa den, brakade hela helvetet lös. Tack och lov att inte ens Google translate klarar av att översätta ungens urilskna rappakajla till begripligheter. Längs hela gågatan rådde utskällning medelst gallskrik. Och i bilen. Ända fram till Öja, där tokstollen slutligen gav upp och snarkade in. Det var väl också ungefär där jag började fundera på möjligheterna att tjäna in en extra hundralapp.
Hemma har vi vid det här laget kapitulerat. Fullkomligt. Här sitter lilltjejen baklänges på matstolen, iklädd gummistövlar, cykelhjälm och med pepparkaksformar som armband. Om vi dristar oss att föreslå ett annat sätt att inta middagen, går fyraårige brorsan raka vägen för att hämta hörselkåporna. För han har varit med förr. En del annat har han förresten också lärt sig. Som att man knappast jiddrar med lillsyrran om vem som ska ha vilken stol framför teven. Där har han inte satt sig på tvären mer än en gång, efter att hårledes ha brottats ner i golvet. En förbannad tur har hon, att storebrorsan är av det snällare formatet. Enbart en gång har jag sett hans knutna näve darra i luften. Det var efter att lilltjejen med stenhård backhand dragit en av Ikeakökets kastruller rakt i skallen på honom. Numera har han lärt sig den ädla konsten att hellre fly än illa fäkta. För syrran må ha den vassaste knattesläggan i byn. Men speciellt snabb är hon tack och lov ännu inte.
Med barn får man välja sina strider, sägs det ju. Avseende vår minihuligan väljer man, som ni nog förstår, helst att inte strida alls. Men jag tänker att det lär bli folk av henne med till slut. Och när hon kryper tätt intill, lägger armen om min hals och nynnar “maa-maa”, då vet jag med säkerhet att det är så. Att hon strösslar med de blötaste pussar, generöst delar med sig av sitt godis och i slutändan ändå är den som bestämt håller sin storebrors rygg, ger mig en stor skopa hopp inför framtiden.
Och någonstans inom mig, långt förbi den nuvarande galenskapen i vårt hem, är jag ju tacksam. För i den värld som vår lilla unge växer upp i behöver tjejer kunna stå på sig. Ingen ska inbilla sig något annat. Att veta vad hon vill, stå upp för det hon tror på och vara beredd att ta fighten om det behövs. Det är en förmåga jag aldrig i livet vill riskera att släcka. För det lär med säkerhet komma en dag när det handlar om oerhört mycket mer än att få sova med de nya, rosa gympaskorna på.
