Lina är tillbaka där
hon hör hemma

Lina Persson tillhör den kategori människor som vigt sitt liv åt hästar. Hon fick sin första shetlandsponny när hon var tre år, men började inte tävla förrän 2003, samma år som hon fyllde 14.

Karriären därefter pekade rakt uppåt. Hon tävlade regelbundet, med allt bättre resultat och nådde flera finalplatser i junior-SM.

Men. Att skriva en artikel om Lina Persson går inte utan att nämna det som hände i Falsterbo onsdagen den 18 juli 2007. Lina tävlade i hunting, och på väg fram mot ett hinder halkade hästen. Lina föll av, fick hästen över sig och fördes med ambulans till Universitetssjukhuset i Malmö. Där fick familj, publik och arrangör nästa chockbesked:

Nackkotpelaren var skadad och en ryggkota hade gått av. Dessutom hade en led sargats svårt. Lina hade helt sonika brutit nacken.

När YA-sporten träffar henne hemma i Grevlunda berättar hon öppet om olyckan, men säger samtidigt att hon inte minns exakt vad som hände:

– Jag minns att vi var på väg fram mot ett hinder... sedan är nästa minne från ambulansen. Och nästa efter det är från sjukhuset. Jag har hört i efterhand att jag ville upp och tävla igen när jag vaknade, och att jag blev arg när de sa att det nog inte gick.

Linas mamma Ylva har suttit med under intervjun, och hon fanns även med på sjukhuset efter olyckan.

– Lina hade en tävling inbokad helgen efter. Och hon förstod inte när vi sa att hon nog inte kunde åka. Men till sist gick det upp för henne att hon faktiskt hade brutit nacken.

Tiden efter olyckan bestod av en lång tids konvalescens. Lina låg kvar på sjukhus i ett par veckor, och när hon kom hem hade hon nacken fixerad i en stålställning. Ylva berättar att många hoppare hörde av sig och att Linas skada gav stort eko i tävlingskretsar.
Än i dag känner Lina av olyckan. Hon säger att hon har "lite ont hela tiden" och att hon inte kan vrida på nacken, bara titta rakt fram. Men att hon lärt sig att leva med smärtan och att hon inte lider av det när hon tävlar.

För tävlar gör hon. Med besked.

– Jag red för första gången ett par månader efter skadan. Om jag var rädd? Nej... Jag hade gjort det så många gånger innan och visste att det egentligen inte var någon fara.

De senaste åren har hon ägnat åt att ta sig tillbaka. Enträget, och med god hjälp av sina grannar, Lisen Bratt Fredricson och Peder Fredricson, har hon sakta men säkert tagit sig tillbaka till Sverigetoppen.

I helgen gör hon sitt sjätte SM. Dels med hästen Clifton, dels med Regna B, samma häst som hon fick över sig den där dagen i Falsterbo för snart tre år sedan.

– Men det är glömt nu. Hon är fortfarande min ögonsten, säger Lina med ett leende.

Vilken av hästarna som är bäst, och som har störst chans att gå långt i SM är en öppen historia.

– Regina B har varit bäst fram tills nu, men i senaste tävlingen var Clifton bättre. Vi får se hur det går i Helsingborg.
Lina själv hoppas kunna nå en finalplats, och kanske rent av en topplacering. Men hon inser att resultatet inte bara är upp till henne själv.

– Mitt mål är att rida felfritt. Sedan vad de andra gör kan jag inte påverka. Men visst hoppas jag på en bra placering.

Årets SM är karriärens sista som young rider. Nästa säsong tävlar hon som senior, vilket ställer helt nya krav, både på henne själv och på hennes hästar.

– Jag hoppas att jag ska kunna vara med och tävla i senior-SM, och på sikt vill jag slå mig in i landslaget, berättar hon. Och så vill jag tävla mer utomlands.

Redan i fjor var hon på väg till en tävling i Belgien. Men den gången satte en skada stopp.

– Jag trillade av hästen och bröt nyckelbenet. Men det var inte Regna B den gången, det var Clifton...

Tävlingarna i Helsingborg inleddes redan i går, men först i morgon börjar själva SM-hoppningen. Kvalet avgörs under lördagen, och på söndag väntar eventuell final.