Stötta barnen - på rätt sätt!

Är de hjälpande eller stjälpande?

Jag har pratat med människor som vanligtvis inte vistas i sportmiljöer och många förfasar sig över hur det går till runt våra arenor. Ibland får jag uppfattningen att det håller på att växa fram en bild av idrottsföräldrar som en grupp vuxna med taskigt omdöme, piskor i händerna och munnen full av svordomar. Så är det naturligtvis inte. De allra flesta mammor och pappor gör ovärderliga insatser.

Varje idrottande barn är beroende av föräldrar som engagerar sig. Det behövs någon som betalar medlemskort, köper utrustning, skjutsar till träningar, tvättar, håller koll på alla tider.

Men det är inte bara varje enskilt barn som är beroende av

engagerade vuxna. Hela idrottsrörelsen är det. Skulle vuxenvärlden bestå av människor som ser sporthallen som en förvaringsplats och idrottsplatsen som en frizon från allt eget ansvar hade svensk idrott snabbt monterats ner. Det behövs för-äldrar som ser idrotten ur ett bredare perspektiv än så. Som är beredda att blåsa i visselpipan, sätta sig runt ett styrelsebord eller bakom ratten i minibussen på väg till en bortamatch.

Men vilka krav kan man egentligen ställa på en idrottsförälder? När det redan är svårt att få ihop livspusslet kan kraven från klubben lätt bli en belastning. Skapa dåligt samvete. En känsla av otillräcklighet. Det är långt ifrån alltid som klubbens förväntningar fungerar med alla andra måsten som ska tryckas in i vardagen.

För några veckor sedan tillbringade jag en kväll i sällskap med Birgitta Månsson och en rad skånska idrottsledare. Utbildningen handlade om konsten att hantera idrottsföräldrar och borde vara obligatorisk för alla ledare.

Många siffror kastades mot mig. En del positiva. Några obegripliga. Många orväckande.

En omfattande studie från 2007 visar att nästan vart femte barn som idrottar har känt sig pressat av sina föräldrar. Samma studie visar att negativ föräldrapress är vanligast inom tennis, simning, golf och ridsport. Alltså individuella idrotter som i de flesta fall är dyra att utöva. Det ligger nära till hands att misstänka att föräldrarna kräver resultat för sin investering i tid och pengar. Barnen ska kompensera den egna havererade karriären.

Samtidigt finns det nästan ingen vuxen som erkänner att den driver sitt barn för hårt. En undersökning har gjorts bland 600 idrottsföräldrar och ytterst få ansåg sig pressa sitt barn. Däremot tyckte 44 procent i samma grupp att de upplevt att andra föräldrar gjort det. Få ihop den ekvationen, den som kan!

Visste ni förresten att 90 procent av våra barn reagerar på

ickeverbala signaler och bara till tio procent på det som kommer ur vuxna munnar? Om vi vuxna sänder ut dubbla budskap väljer barn att ta till sig det ickeverbala. En bortvriden blick efter en missad målchans kan uppfattas värre än en negativ kommentar.

Jag är själv idrottsförälder och tänker inte kasta sten i glashus. Jag tillhör de som syndat. På vägen hem från kvällen i Birgitta Månssons sällskap dök många frågeställningar upp i huvudet. Kan peppningen före en match bli en belastning? Vilka signaler skickar jag egentligen ut när barnet kramas efter en seger; att man älskar det mer bara för att det vinner? Och efter hur många träningar har man inte frågat "hur gick det" när man i stället kanske borde frågat "hade du roligt"?

Det är lätt att drabbas av moralpanik och dåligt samvete. Samtidigt är det viktigt att reflektera över frågorna. När så mycket som vart femte barn uttrycker att det känt sig pressat av en förälder kan det inte bara vara andra som har gjort övertramp. Utan även du. Och jag.

Viktigast av allt är ändå att stötta barnen. Engagemang är alltid att föredra framför likgiltighet.

De flesta idrottsföräldrar gör en ovärderlig insats.

För idrottsrörelsen. För föreningen. För barnen.