Lokala ledare sörjer Frank: ”Hade en unik lyskraft”

Brottning ,
Jörgen Olsson, tidigare tränare i Marsvinsholms IF, sörjer Frank Andersson – svensk brottnings största profil genom tiderna.
Jörgen Olsson, tidigare tränare i Marsvinsholms IF, sörjer Frank Andersson – svensk brottnings största profil genom tiderna.

Svensk brottning sörjer Frank Andersson. Jörgen Olsson, som i många år var huvudtränare i Marsvinsholms IF, var för 30 år sedan en av arvtagarna till Frank Andersson i 90-kilosklassen. ”En stor chock. Ingen svensk brottare har varit i närheten av samma lyskraft som Frank Andersson hade”, säger han.

Jörgen Olsson är en av landets mest meriterade brottare, med bland annat EM-guld, VM-silver och OS-deltagande på sitt cv.

Han brottades i samma viktklass som Frank Andersson – men kom aldrig i närheten av Frank Andersson i ”star quality”.

– Det finns det ingen annan brottare som har gjort heller. Ingen har ens varit nära. Frank Andersson var en unik brottare och han hade en förmåga att alltid suga åt sig uppmärksamhet.

– Även när Frank Andersson var 55-60 år och gick på Södra Förstadsgatan i Malmö så flockades folk runt honom. Det var inte så att han medvetet sökte uppmärksamhet, det bara blev så. Alla ville ta i Frank och vara hans kompis. Hans lyskraft var enorm, säger Jörgen Olsson.

Den förre MIF-tränaren började själv brottas 1976. Året efter slog Frank Andersson igenom med dunder och brak och blev världsmästare för första gången.

– Jag kan väl inte säga att Frank var den direkta orsaken till att jag själv började brottas, men många av de som började de nästföljande åren var inspirerade av Frank Andersson. Han gjorde sporten så populär, att många klubbar svämmades över av killar som ville börja brottas. I många brottarlokaler var det lapp på luckan.

Frank Andersson jublar efter sitt VM-guld i Göteborg 1977.
Foto: PRESSENS BILD
Frank Andersson jublar efter sitt VM-guld i Göteborg 1977.

Hann du möta Frank Andersson på mattan, innan han lade av?

– Nej, men det var precis på håret! Frank slutade 1987 och det var ungefär då jag slog igenom. 1989 var det jag och Mikael Ljungberg som konkurrerade i 90-kilosklassen och i någon mån kan man väl säga att vi blev Franks arvtagare i den viktklassen. Vi och Christer Gulldén, som också hade internationella framgångar.

Vad var det som gjorde Frank så speciell som brottare?

– Det var hans förmåga att lyfta sina motståndare. Viljan att kasta. Han kunde plocka upp en motståndare i parterr, lyfta honom, och sedan kasta honom. Det var publikfrieri. Folk älskade honom, säger Jörgen.

Har du något speciellt minne av Frank?

– Jag pratade med honom en hel del genom åren. Jag minns när han skulle väljas in i förbundet, jag var på det årsmötet. Frank kom fram till mig och sa ”Jörgen, om jag hade varit förbundskapten när du var aktiv. hade du aldrig slutat att brottas så tidigt”. Han var väldigt snäll och ödmjuk.

En annan lokal brottningsprofil som minns Frank är Thomas Erlandsson, 56, som är ledare i Sjöboklubben Pan. Thomas var 15 år och satt på läktaren i Scandinavium i Göteborg, när Frank blev världsmästare 1977.

– Jag brottades själv på den tiden och det är klart att Frank var ett stort föredöme. För mig var Frank en publikbrottare som verkligen kunde sälja sporten. Han såg alltid till att få rubriker, alla var kanske inte så positiva, men sporten fick mycket uppmärksamhet. Jag visste att han hade problem med hjärtat, men fick ändå en chock när jag nåddes av beskedet att han var död. Det känns tomt, säger Erlandsson.