Ohlsson: ”Bisarr föreställning när IFK skulle vara bortalag”

Krutröken har lagt sig efter Slaget om Ystad. Det kostade inga människoliv den här gången. En vit kapten vid namn Borgstedt blev utvisad och deporterad till annan plats och en röd skytt vid namn Möllerup blev skadad och fick hjälpas av slagfältet. Många gav och tog stryk, men alla kan stå upp idag.

Ystads båda handbollsstyrkor svarade för ojämna prestationer när trupper från västra Skåne i två omgångar intog arenan. YIF gjorde en svag och IFK en usel första halvlek, men båda lagen reste sig efter paus. I YIF:s fall räckte uppryckningen till en imponerande seger mot Lugi, medan IFK:s andra halvlek gjorde att nederlaget mot Malmö blev någorlunda anständigt. Åtta minusbollar. Det kunde ha blivit det tredubbla.

Slaget om Ystad började med att IFK-armén tidigt avväpnades. Pang-pang-pang-pang-pang. 5-0. Redan efter fem minuter var slaget förlorat och Korsvirkesstaden överlämnad till Malmö.

Generalen Kenneth Andersson coachade intensivt och desperat, flyttade runt sina pjäser på olika positioner, skiftade målvakt, ändrade taktik, och jag väntade nästan på att han skulle byta in sig själv som tvåa i försvaret.

Ingenting bet.

HK Malmö var en motståndare som i alla avseenden var större, starkare och smartare. Det var närmast plågsamt att se hur illa IFK uppträdde före paus och hur stor klasskillnaden var.

Ystadshandbollen var ordentligt skadeskjuten när det var dags för nästa slag i arenan. Lugitränaren Tomas Axnér skickade fram vinröda krigare och det kanske mest hårdföra och fruktade försvaret i svensk handboll.

YIF-tränaren Jerry Hallbäck kontrade med sin yngste son.

Lilla Ludde.

Helt obekymrad över slutminuter och små marginaler stänkte han dit mål efter mål och vann matchen åt YIF. Vilket mod, vilken skalle.

Kvicka fötter vann över stora biceps.

Slaget om Ystad var en ny satsning. Det behövs alltid människor som vill utveckla och testa idéer och jag vet att Jörgen Hansson i Ystads IF har jobbat hårt med evenemanget. All kredd för det. För YIF blev det i slutändan också en mycket lyckosam kväll. Sponsorer smörjdes och Lugi fick smörj.

Men som arrangemang flög inte Slaget om Ystad.

Det här upplevdes snarare som två separata handbollsmatcher och inte som en stor manifestation. Tre timmar skilde mellan matchernas avkast och däremellan tömdes hela hallen på publik.

Effekten blev att publik och och stämning var precis som vanligt när respektive lag spelar i arenan.

Same, same.

Men ändå inte.

IFK Ystad mot HK Malmö blev en nästan absurd teaterföreställning, där IFK hade uppmanats att spela rollen som bortalag i den egna arenan.

Jo, jag vet att det här på pappret var en hemmamatch för HK Malmö men kulissen som försökte skapas blev bara hur konstig som helst.

IFK:s vip-avdelning var nedsläckt och igenbommad.

Vid inspringet fick ett vitklätt (!) IFK göra entré först, som om man vore gästande lag. Man presenterades korthugget av speakern, som var inlånad från HK Malmö. Ingen pampig musik, inga blinkande ljus, ingenting av de incitament som brukar bygga en bro av samhörighet mellan spelare och publik.

Hela pepp-paketet i ljud och ljus avfyrades i stället när Malmö gjorde entré.

Men det var inte slut där. Plötsligt tog HK Malmös ordförande Jörgen Rasmusson över mikrofonen i Ystad Arena och traskade ogenerat runt och började sjunga om att Malmö skulle vinna SM-guld och att vi tillsammans skulle ”stå upp för vårt svarta lag”.

80 procent på läktarna var Ystadsbor som satt och skruvade på sig.

Han har en bra röst, Rasmusson, det måste jag ge honom, men det kändes ändå absurt. För de mest inbitna IFK:arna måste det ha känts som att komma hem och upptäcka frun med en älskare i sovrummet. Och att älskaren sedan börjar sjunga. Hmm.

Sedan satte sig Malmös ordförande på läktaren och började banka på en stor trumma. I ett annat hörn av arenan upptäckte jag IFK:s maskot Dynamitgubben – eller om det är en Krutkärring – stå och trycka. Maskoten verkade helt förskräckt och vågade sig inte ut på golvet. Risken hade väl varit att den där ordföranden hade stegat ut på planen och klubbat ner maskoten med sina trumpinnar. Det här var ju Malmös hemmamatch.

Gör gärna om det här, men se det då som ett gemensamt arrangemang, som en manifestation. Och för guds skull, låt inte ett hemmalag spela rollen som bortalag. Det blir bara konstigt.

Nu gör vi oss redo för Ystadsderbyt på fredag, IFK mot YIF.

Slaget om Ystad.

Det riktiga.