Ohlsson: "Seifert kommer tillbaka till handbollen"

Sport ,
Foto:
Foto:
Foto:

YA:s sportchef Jan Ohlsson hyllar "Sibbe" Seifert efter hans sista match i Ystads IF.

Tårögd men rakryggad lämnade Sebastian Seifert Ystad Arena. Han hade famnen full av blommor och ansiktet fullt av tårar.

Det blev ett grymt slut – men också ett vackert slut. Arenan var i princip fullsatt och kärleken flödade från publiken när domaren blåste av matchen. IFK Kristianstad hade vunnit matchen men Sebastian Seifert hade vunnit folkets hjärtan.

Jag har följt Sibbe Seifert under hela hans karriär. Besökt honom i den tyska småstaden Nettelstedt under proffsåren i Lübbecke, sett honom dominera en EM-match i Ljubljana och rapporterat om tunga titlar med Kolding.

Den starkaste minnesbilden är ändå hämtad från den sista matchen mot Ricoh i kvalserien för fyra år sedan. När YIF hade vunnit ödesmatchen och lyckats rädda sig kvar i den högsta serien, kom alla känslorna på en och samma gång. Sebastian slängde sig själv och alla sina känslor i famnen på sin Maria, som lutade sig över räcket mellan läktare och plan i Österporthallen. Paret stod länge, länge och kramades. Han grät. Då som nu. Det var så mycket anspänning som släppte i det momentet, han hade burit en hel stads förväntningar på sina axlar.

Det är lätt att gilla Sebastian Seifert. Jag tror att han har en ganska okomplicerad syn på livet.

Som tränare vill han vara rak, öppen och ärlig mot spelarna och förväntar sig samma sak tillbaka. Tycker han att spelarna inte kämpar tillräckligt så säger han det i en timeout. Att de ska visa mera kuk. Inga konstigheter.

Som spelare var Seifert en pådrivare med mycket attityd. Den egenskapen har genomsyrat honom även som tränare. Är det något Seifert har svårt för, så är det spelare som kompromissar med inställningen. Halvfart kan han inte stava till. Ändå tycker jag mig kunna skönja en viss utveckling i hans coachning. Tidigare var Sibbes vokabulär i spelavbrotten uppbyggd av känsloladdade imperativ, alternativt med svordomar: ”Helvete, gubbar! Stå inte och glo! Vakna!”

så kan det fortfarande låta, men nu är det mer konstruktiva direktiv om fyndiga spelvägar. Även en liten whiteboard med spelplan har kommit fram.

Jag vet att YIF:s beslut att inte förlänga kontraktet var en missräkning för Sebastian Seifert. Men han har hanterat ”uppsägningen” föredömligt och jobbat hårt för att få till bästa tänkbara avslutning. Det tyder på hög moral och stor lojalitet mot den klubb, som tog emot honom med öppen famn 2009, när han avslutade sin utlandskarriär.

Ett tag var det fara å färde med YIF:s slutspelsplats, men YIF tog sig dit och har nu spelat inte mindre än nio slutspelsmatcher. Fyra av dem inför storpublik i Ystad Arena.

Det har bättrat på klubbens anseende och ekonomi. Det har också bättrat på Seiferts ”avgångsbetyg” när han nu lämnar sin arbetsplats. Tre SM-semifinaler på tre säsonger är absolut godkänt för en tränarrookie som Seifert. I det här sammanhanget måste också Pierre Hammarstrand nämnas. Han har haft en tillbakadragen roll utåt, men har betytt mycket för Seifert och för hela laget.

Nu kommer Sibbe, åtminstone för en tid framöver, att kunna lägga mer tid på familjen. Det är ett beslut som han såklart aldrig kommer att ångra. Men jag är övertygad om att Seifert kommer tillbaka till handbollen, frågan är bara när och i vilken klubb?

Kanske blir det i Danmark, där han har hög status efter sju framgångsrika år i den högsta ligan.

Därför säger vi inte farväl till Sebastian Seifert. Utan på gensyn.