Professortätt i Skurup: Kärleken till kampsport förenar författarna
Det är inte bara det brinnande intresset för idrott, och idrottens plats i samhället, som Johan och Susanna har gemensamt. Båda kommer från Stockholm och flyttade till Skåne en bit in på 2000-talet; Johan 2003 och Susanna 2006. För båda var det jobb och familjeband som ledde till Skåne. Johans fru kommer från Skåne och Susannas syster flyttade söderut redan på 1980-talet.
I dag bor Johan i Skurup och Susanna i Rydsgård och båda är knutna till Malmö Universitetet. Susanna var den första kvinnan i Sverige som blev professor i idrottsvetenskap 2009. Johan blev det ett antal år senare, 2017.
Tillsammans har de skrivit böcker och jobbat med med olika projekt som är knutet till Malmö högskola. Johan jobbar dessutom halvtid som utredare på Centrum för idrottsforskning, som följer upp det statliga ekonomiska stödet till idrotten.
Att uppdraget att göra en handbok om barnkonventionen och föreningsidrotten gick till de båda Skurupsborna var inte speciellt konstigt, med tanke på den samlade erfarenhet och den kunskap de sitter inne med.
– Både Johan och jag har skrivit om barn och ungdomsidrott tidigare och funderat kring de här frågorna, så ur det perspektivet var det inte så konstigt. Johan är mer politisk i sin bas och jag utgår mer från vad barnen själva säger. Då blev det nog rätt naturligt att koppla på oss, säger Susanna.
Det finns fler likheter mellan de båda författarna. Nämligen kärleken till kampsport.
Susanna Hedenborg blev redan 1989 Europamästare i Tai Chi, som egentligen är kinesisk folkgymnastik men med rörelser som är i grunden de samma som i kampsporten Kung Fu.
Men mest ser hon sig som en hästtjej.
– Jag har en bakgrund som ”ridskoleunge”. Som barn tillbringade man varenda jullov med att mocka skit i stallet och ge hästarna mat och belöningen var att man fick rida en gång per dag. Det var ett härligt liv, jag älskade det. Man var helt slut på kvällarna.
Johan har inte någon idrottsbakgrund på någon högre nivå. Han var faktiskt över 30 år när han började träna judo i Wemmenhögs budoförening.
– Nu tränar jag judo flera gånger i veckan och sitter även med i styrelsen. Ett skäl till att jag började var för att jag tyckte att mina barn skulle upptäcka sporten och sedan dess har vi blivit kvar. Det är en mycket familjeinriktad och bra verksamhet, säger han.
Susanna började med kampsport förhållandevis sent i livet. Men hon har slutat sedan många år tillbaka. Kroppen sa ifrån.
– Det var faktiskt riktigt deprimerande. Jag har läst en del om andra elitidrottare som har slutat sina karriärer för att försöka förstå vad som händer. Har man varit uppe på en så hög nivå och sedan känner att man inte blir bättre längre – det är tufft.
– Men rider gör jag fortfarande, även om det för tillfället är på kompisars hästar. Min egen häst dog i våras och jag har inte riktigt kommit över det än. För mig är en av fördelarna med ridsport att man känner att man faktiskt fortfarande kan utvecklas.
