YIF är på rätt väg – men Seifert oroar

Jürgen Müller och Jim Gottfridsson var två av förgrundsfigurerna när Ystads IF tog sin första seger i handbollens elitserie. De spelade avgörande roller på två olika delar av Österporthallens golv.

Nu var det inte någon insats med SM-guldglans som YIF svarade för. Ingen superdupermatch. Snarare handlade det om ett gammalt hederligt derbykneg, där klassiska ingredienser fanns med i bilden. En enögd publik. En lyckosam domarsignal. Ett rutinerat kantavslut. Samt en målvaktsräddning. Alltsammans i slutminuterna, när matchen skulle avgöras och poängen fördelas.

Nio gånger av tio vinner hemmalaget derbymatcher av precis den här karaktären.

”Jag tycker att ett kryss hade känts rätt lagom”, menade den karismatiske Lugitränaren Johan Zanotti.

”Jag tycker att vi förde hela matchen och vann fullt välförtjänt”, svarade kollegan i YIF, Mats Engblom.

De båda tränarna kommer aldrig att kunna enas – och behöver inte göra det. Poängen är fördelade och matchen lagd till historieböckerna.

För Ystads IF:s del var insatsen inte fläckfri, men ändå ett jättekliv i rätt riktning jämfört med H 43-matchen. I tisdags var det ängsligt, slarvigt och underprestationer över praktiskt taget hela linjen.

Slarvigt var det från och till även mot Lugi. Under ett skede av matchen, i upptakten av den andra halvleken, snodde Kristian Meijer bollar på ett sätt som nästan fick säkerhetsvakterna i Österporthallen att föra honom till häktet i Ystad. Bollstölderna ledde till tre kontringsmål på mindre än fem minuter.

För YIF-publiken fanns det helt andra sekvenser att minnas, andra prestationer att glädjas åt. Jürgen Müller, tysken som på 14 månader har lärt sig mer svenska än vad drottning Silvia har gjort på 35 år, var strålande i målet. Jim Gottfridsson, nyss fyllda 19 år, visade varför han är världens bästa junior och blev hemmalagets främsta målskytt i sin elitseriedebut i Österporthallen. Dessutom trampade Andreas Thynell ett par gånger förbi sina försvarare på Kim Ekdahl du Rietz-vis. Där har YIF ett vapen som ska utvecklas och användas.

Dansken Martin Bager var duktig bakåt, men överglänstes i det offensiva spelet av ”linjebrodern” Ola Netterheim. Ola kunde gott ha fått lite mer speltid. Med det blå tandskyddet till hälften hängandes ut ur käften stred han framgångsrikt och var klinisk i sina avslut.

Mindre bra var kantspelet. Nu spelade Lugi ett ”snett 5-1”, som det kallas på nördigt handbollsspråk, och då är det är sällan kantspelarna får vara med och leka. Men när Pierre Hammarstrand och Philip Nilsson (och deras vikarier) kommer med mer i spelet får YIF fler dimensioner i sina attacker.

Jag är bekymrad över Sebastian Seifert. Jag har sett honom briljera på en handbollsplan massor av gånger i flera länder. Nu har det gått alldeles för lång tid sedan jag såg honom göra det senast. I SM-slutspelet 2010 var Seifert magisk och nära att på sina bara axlar bära in hela YIF-laget i Malmö arena.

Det är nästan ett och ett halvt år sedan.

Förra säsongen plågades Seifert av astma. Den har han medicinerat bort. Nu plågas han av skott som täcks, passningar som bryts och ett självförtroende som vacklar. Hmm. Jag hoppas verkligen att Sebastian Seifert kommer tillbaka i gammal god form, jag vill inte tro att karriären som storspelare är över. I form dominerar Seifert elitserien.

På träning sägs han vara lysande.

I match är han det inte.