Alla bitar har fallit på plats

Glömmer vi premiärmatchen mot H 43, där YIF-spelarna var så nervösa så att de nästan gjorde i brallorna, har laget gått som tåget den här hösten. Alla bitar har fallit på plats. Vid den här tiden för ett år sedan var YIF ett mittenlag och Pelle Käll en tränare som famlade efter ett koncept som kunde lyfta laget till ännu en nivå. I stället blev det sämre, mycket sämre, och strax före jul fick Käll sin hårda klapp av styrelsen. En spark.

Basti Rasmussen klev då ner från läktaren, bytte från lågskor till gymnastikskor och från sportchef till tränare. Men förmådde inte ta laget till slutspel.

Däremot har Basti – tillbaka i rollen som sportchef – haft en viktig roll i det lagbygge som vi nu ser resultatet av.

YIF har hanterat motgångarna på bästa sätt. Plockat rätt tränare, satsat på rätt nyförvärv, valt rätt spelmodell.

Självklart ska Mats Engblom hyllas för starten. Han såg snabbt potentialen i truppen men också vad som behövde göras. Drog i rätt spakar och tryckte på rätt knappar.

Mats är den enskilt viktigaste förklaringen till YIF:s förvandling. Men det finns fler. De nya spelarna har levt upp till förväntningarna och mer därtill. Framför allt gäller det linjespelaren och försvarsklippan Martin Bager, som fått tillbaka glädjen i handbollslivet efter en deprimerande tillvaro på en bänk i Köpenhamn.

Vi såg alla vilket elände hans företrädare Ola Netterheim och Linus Rasmussen hade på samma position förra säsongen. De fick väldigt lite arbetsmaterial av kollegorna på nio meter och tappade både bollar och självförtroende.

Ett annat nyförvärv, Jim Gottfridsson, matchas lugnt och metodiskt fram till en storspelare. Redan nu är han en av seriens bästa mittnior och det finns inga begränsningar för hans utveckling. Gottfridsson och Seifert arbetar skift som mittnia och utgör precis den dynamiska duo som YIF-anhängarna hade hoppats på.

Sedan ska vi inte glömma bort att flera av de andra spelarna har lyft sig. Spelare som förra säsongen kunde se aningen trötta och frustrerade ut har i höst gått en ny vår till mötes. Jag tänker framförallt på kantspelarna Pierre Hammarstrand och Philip Nilsson men också på målvakterna Jürgen Müller och Leo Larsson. Samtliga är bättre än de var förra säsongen. Liksom Andreas Thynell och Palle Hansen.

Det var den individuella biten, men hela gruppen präglas av harmoni. Missnöjet är borta, frustrationen bortjagad, och spelglädjen tillbaka.

Philip Nilsson, förresten. Nu när Jonas Källman vacklar om sin framtid ute på den blågula vänsterkanten hoppas jag att förbundskaptenerna har Philip Nilssons namn högt upp på checklistan. Philip har alla möjligheter att bli YIF:s nästa leverans till A-landslaget. Han eller Jim Gottfridsson.

På söndag är det dags för match nio, när IFK Skövde gör ett av sina sista besök i Österporthallen före ombyggnaden. Detta IFK Skövde som jag före seriepremiären skrev upp till svensk mästare. Det var väl bara jag och någon förvirrad västgöte i hela handbollssverige som hade den åsikten.

Visst fick man en del gliringar efter fyra omgångar, när IFK Skövde låg sist i tabellen på noll poäng.

Därefter har Skövde tagit fyra raka segrar och åkt snabbhiss upp i tabellen.

När Skövde tokslog Aranäs så sent som i onsdags (40–22!) råkade laget ut för ännu en blytung skada. Före seriepremiären var det Linus Lake som drog itu korsbandet, nu var det duktige Tobias Warvne som bröt ett ben i foten.

Ja, jag har alltid undrat över alla dessa småben i fötterna; vad man ska med dem till egentligen.

Men YIF ska inte klaga på människans anatomi.

Tobias Warvne i gipspaket är rena julklappen för YIF och Skövde blir genast ett lättare lag att komma till tals med.

Likväl. Min respekt för IFK Skövde består och ber ni mig tippa söndagens match kräver jag att få helgardera.

1X2.

Till och med det känns osäkert.