Sportkrönikor

Byar behöver sport, skratt och spektakel

Sportkrönikor

Det är när jag upptäcker att en ko håller på att gränsla den fjärde porten med sina framklövar som det börjar gå upp för mig att det här kan vara ett av de av de märkligaste idrottsevenemang jag bevakat.

Artikeln publicerades 25 mars 2013.

En tomte som attackerar käpparna så att lösskägget hänger på trekvart.

En spelare från Tre Kronor med två hockeyklubbor som stavar.

En Thomas Wassberg-kopia i vildvuxet skägg som vrålar ”Heja Gunde” i målhanget.

Vad är det för overklig miljö jag har hamnat i? Jag backar några steg och får syn på en affisch vid ingången till den alpina anläggningen vid Ornahögsbacken. "Österlenmästerskapen i slalom. Första åket klockan 11. Andra åket klockan 13.”

På något vis känns det ändå skönt, bland alla tomtar och kossor, att bli påmind om att det här är på riktigt. En pågående idrottstävling. Ett Österlenmästerskap.

Annars är det ju som det är som det är med vinteridrott och Skåne. Entusiasterna är många men naturlagarna tuffa.

De bulor som finns i vårt landskap har en fallhöjd som i Österrike avfärdas som pulkabackar åt tvååringar. Men här, i bergskedjan Brösarps backar, blir 27 meter i fallhöjd och 14 portar till en utmanande slalompist.

Deltagarna har ett avslappnat förhållande till mållinje och prisbord. Åskådarna är glada, stämningen uppsluppen. Hela familjer har kommit med kaffekorgar och brassestolar och i solglasögon kan jag se Brösarps backars norra delar spegla sig.

Någon av deltagarna har dagen till ära köpt slalomskidor på Blocket för 150 kronor, andra väljer att forcera branten i längdåkningsskidor.

Till detta krävs dumhet, skicklighet och kanske en skvätt Jäger.

Vid alpina världscuptävlingar ackompanjeras åkarna ofta av ett hepp-hepp-hepp och skramlande kobjällror. Systrarna Hanna Petersson och Titti Östergaard tog det ett steg längre och ställde helt sonika upp i skepnad av en ko.

Hanna var ekipagets förare med huvud och framben, medan Titti bidrog med bakben och hög svansföring som andreförare.

En så kallad ko-driver.

Ingen i publiken buade.

Desto fler muade.

Kossan betade av backen på den totala tiden 1.48,30 sekunder. En mycket bra prestation med tanke på att dubbla skidpar formerades i spetsiga plogvinklar och att ryggarna var krökta i 90 grader.

Det var en ko med mjölksyra som jublade åt sin 27:e plats.

Nere vid mållinjen stod eldsjälen Fabian Rimfors med tidtagarur i ena handen och walke talkie i den andra. Dagen till ära hade han pressat ner i kroppen i en Stenmarksdress från 1970-talet och på bröstet bar han en nummerlapp från OS i Oslo 1952. Där hade hans gammelmorfar Olle varit både tränare och överledare för den svenska alpina truppen.

På sex dagar hade Fabian Rimfors fixat hela apparaten bakom tidernas första Österlenmästerskap i slalom. Affischer hade färdigställts, media kontaktats, priser ordnats, pist preparerats och Kung Bore övertalats till ett tillfälligt eld upphör.

Dagen kunde inte ha blivit mer lyckad. Tänk om fler idrottsevenemang kunde vara lika opretentiösa.

När åkarna tog släpliften upp för mästerskapspisten greppade de tag i snoddar från cykelslangar, som knutits fast i en nylonlina. Själva liften drevs av en tvåtaktsmotor på fyra hästkrafter. Åktiderna togs manuellt och speakern använde megafon. I backen stod några av deltagarna med skyffel i nävarna och slängde snö i de svängar som blev uppkörda.

Enkelt. Charmigt. Funktionellt.

Jag kan inte låta bli att beundra driftiga människor som Fabian Rimfors. De senaste vintrarna har han väckt liv i uterinken vid skolan och arrangerat ishockeymatcher mellan Brösarp och Maglehem. På somrarna har byns alpina klubb arrangerat slalom på gräs. Evenemang som har gett Brösarp liv och uppmärksamhet.

Det slår mig att det i Benestad finns en motsvarighet i Per-Olof Kippel. Arkitekten, som har väckt liv i fotbollen på landet, och fått byar som Högestad, Röddinge, Ramsåsa och Benestad att utkämpa fotbollsmatcher i något som kommit att kallas för Slaget om Fyledalen. I potten finns en polerad grislampa som pokal och massor av prestige.

Det är människor som Rimfors och Kippel som trotsar den destruktiva process som många byar är inne i. En utveckling som kretsar kring nedläggningar och utflyttning.

I bland behövs det lite galenskap och små spektakel för att stärka sammanhållningen i byarna och göra livet lite roligare att leva.

För övrigt ska jag upp på vinden och rota fram min Stenmarksmössa och mina längdåkningsskidor av märket Edsbyn, som kan innehålla rester av stearinvalla från 1970-talet

Österlenmästerskapen 2014.

Då ska tomtar och kossor sättas på plats!