Tomelilla är brottsplatsen i kriminalroman

Den första boken "Det som ska sonas" har nyligen lanserats i Italien och försäljningen har gått över förväntan. Nere i Italien har kriminalromanen i stället titeln Barnets från den frusna staden och går under benämningen "Country Noir".

En mer passande benämning enligt Olle Lönnaeus som berättar att han från början inte såg boken som en kriminalroman utan snarare en bok om en man som söker efter svar. Han berättar att det var en amerikansk författare som myntade uttrycket som sedan spridit sig till andra länder.

Hur kommer det sig att du valde Tomelilla som brottsplats i första boken?

– Det enkla svaret är att jag är uppvuxen i Tomelilla. Det har fördelen att jag känner platsen väl men även kan stämningen och miljön. Grundstoryn i boken är påhittad men det figurerar också en del anekdotiska händelser.

Är Tomelilla en tacksam miljö för just kriminalromaner?

– Det handlar nog mer om att jag ville skildra stämningen i en av dessa mindre orter. I svenska deckare är det annars storstäder eller små pittoreska idyller som skildras. Jag ville ha en plats som var lite grå, oansenlig och som inte har så mycket på gång. En stor del av Sveriges befolkning bor på liknande orter men de förekommer sällan i litteraturen, så på ett sätt kunde det lika gärna ha varit Klippan eller Sveg.

Skiljer sig Tomelilla från andra ställen?

– Det tror jag egentligen inte. På 90-talet var det till viss del ett nazisttillhåll och det finns vissa andra ovanliga historier, men i grunden inte. Däremot finns det en misstänksamhet mot det ovanliga och annorlunda som kan upplevas som hotfull. När boken kom ut fick jag reaktioner från andra håll i Sverige, att folk kände igen sig, kände igen stämningen. Det var roligt och intressant tycker jag. Det är också ganska spännande att orten är så lite skildrad, på gott och ont...

Olle Lönnaeus drar sig inte till minnes några speciella brott som inträffade när han växte upp i Tomelilla, däremot fanns det vissa människor som han aktade sig för. Personer som alla visste namnet på.

– Det fanns ökända våldsmän som det snackades om och såg man dem på dansbanan tittade man inte gärna dem i ögonen, ha ha. Så på ett sätt minns jag det som ganska våldsamt för det var påfallande ofta våld och slagsmål. När jag och min fru, som växte upp i Lund, pratar om skoltiden känns det som om jag är 30–40 år äldre än henne. Det var till exempel inte ovanligt att lärare lappade till vissa utvalda och det fanns en råhet.

Är nästa roman en uppföljare på första?

– Nej, i Mike Larssons rymliga hjärta är huvudpersonen en hopplös kåkfarare som precis har blivit frigiver från Kirsebergsfängelset. Han vill bli en bättre man och framförallt far till sonen Robin. Det händer en del blodiga grejer och innehåller scener från en bilskrot i Spjutstorp.

Finns det något brott du inte skulle kunna tänka dig utspela sig här?

– Aktiesvindel är kanske svårt att tänka sig. Tänker man efter har den senaste tidens brutala mord som man läser om i tidningarna skett på landsbygden. Men jag vet inte, det vanligaste brotten i Tomelilla är nog samma som i resten av Sverige, fortkörning och rattfylla.

Vad läser du själv i hängmattan?

– Jag läser mycket blandad litteratur men gillar både Kerstin Ekman och Torgny Larsson. Italienska Niccolò Ammaniti är bra, och så gillar jag Håkan Nesser.