Ex-frun försvann med barnen

Karl-Erik Bolin är förkrossad. Han har inte sett sina två små barn på sex och nio år sedan julafton då han lämnade dem hos sin före detta fru. Nu är hon förvunnen med barnen och han vet inte var de är.

– Det är som att leva i en mardröm, säger han. Jag har mina misstankar om var de befinner sig. Men jag vet inte. Och tyvärr har jag hittills inte fått hjälp att ta reda på det.

Karl-Erik, som är lärare på John Bauer gymnasiet i Ystad, har efter skilsmässan från sin fru delad vårdnad.

– Men barnen har hela tiden bott hos mig och träffat sin mamma fem dagar varannan vecka, säger han. Tyvärr ledde skilsmässan till en vårdnadstvist.

– Min före detta fru har bott i Sverige i 25 år och är svensk medborgare. Men nu antar jag att hon uppehåller sig i sitt forna hemland med barnen. Karl-Erik och barnen har alltid haft daglig telefonkontakt under de dagar de vistats hos sin mamma. Så när ingen svarade hemma hos mamman dagarna före nyår började han ana oråd.

– Jag åkte dit och precis som jag misstänkte var lägenheten tom.

Karl-Erik polisanmälde försvinnandet och på nyårsafton efterlystes kvinnan. I februari häktades hon i sin frånvaro misstänkt för egenmäktigt förfarande – grovt brott enligt tingsrätten i Lund. Hon är också efterlyst av Interpol.

– Nu har jag sommarlov vilket gör det ännu svårare. Vi hittade alltid på en massa roliga saker. Tystnaden i huset är hemsk. Jag har som tur är våra två hundar som jag måste sköta om. Den ena, Fabian, fick min dotter som valp och hon älskar honom.

Karl-Erik var i början i ständig kontakt med polisen. Han har föreslagit att de ska försöka spåra mammans mobil och dator, kolla bankkonton, passagerarlistor på flyg, men han känner inte att han kommit någonstans. Ganska snart fick han också besked från polisen att det var hopplöst. Från UD, utrikesdepartementet, fick han rådet att försöka tala barnens mamma tillrätta.

– I övrigt har myndigheterna inte gjort någonting alls, säger Karl-Erik.

– Tyvärr har vi inget avtal enligt Haag-konventionen med de länder där kvinnan och barnen kan misstänkas befinna sig, säger Örjan Landelius på UD när YA ringer upp.

Och rådet han får från Annika Scoofield, Örjan Landelius sekreterare, är att ändå komma in med en skriftlig anmälan.

Karl-Erik är kritisk till att att flygresenärer med små barn som lämnar Schengenområdet inte registreras någonstans.

– Och varför skulle polisen inte kunna avlyssna min före detta frus mobil och spåra samtalen. Jag vet nämligen att hon har viss kontakt med väninnor i Sverige, säger han.

Men att få polisen att avlyssna telefonsamtal och spåra datorer med mera är inte lätt.

– Det gör vi bara det om det gäller riktigt grova brott som ger flera års fängelse, säger Denny Eriksson, inre befäl i Ystad. Karl-Erik kan inte släppa tanken på hur barnen har det i sitt nya land.

– Det är ju en så vilt främmande kultur, skolan, språket, maten – hur ska de klara denna omställning?

Karl-Erik kan inte heller förstå mammans handlande.

– Inget av barnen kan språket, de har ryckts upp från sin invanda och trygga miljö, från skola, kompisar och sin pappa.

Det finns organisationer i Sverige och utomlands som mycket aktivt arbetar med denna typ av problem (i Sverige www.saknadebarn. org).

– Det är naivt att tro att man kan gömma sig och komma undan rättvisan, säger Karl-Erik. Förr eller senare kommer den ifatt.

YA har utan resultat försökt få kontakt med barnens mamma på de adresser hon tidigare var folkbokförd på.