Ett år i krigets Bagdad
har satt sina spår

–Du får ta lite godis, säger han sen. Det är ofattbart, upprepar han gång på gång som i ett mantra och tittar på Emma. Jag trodde aldrig jag skulle få se dem igen. Om du bara visste vilka hemska tankar jag brottats med under alla sömnlösa nätter.

Barnen har varit försvunna i knappt ett år och har under den tiden varit bosatta i Bagdad där de också har gått i skolan.

– Det var jättetråkigt, säger Emma som bryter lite på arabiska. Men jag har lärt mig två suror ur koranen och att läsa och skriva på arabiska.

– Och det är ju bra, svarar pappa. Språk har man alltid nytta av.

Hon skriver några ord på ett papper och visar.

– Får jag pennan, säger 10-årige Sammy som sitter vid bordet och lyssnar. Han väljer att skriva ner en rad med siffror.

– Visst är de duktiga, säger Karl-Erik Bolin.

Bakom hans rygg hänger en teckning som Emma gjort.

– Det är pappa med hjärtan runt, säger hon.

Sammy tar en sväng till datorn men kommer ganska snabbt tillbaka.

Han har saknat sina kompisar och sin handboll. Men sedan han kom hem har genom att chatta fått kontakt med ett par av sina gamla kompisar.

– Det känns bra, säger Karl-Erik Bolin. De kan komma hit när de vill, fortsätter han. Vi hämtar dem.

Minnena från Bagdad är inte roliga och det oroar.

–Vi tar en dag i sänder nu och så vi se hur vi ska gå vidare i ett senare skede. På skolan i Bagdad fick de både örfilar och slag på fingrarna om de inte kunde sina läxor ordentligt., fast de inte kunde arabiska från början.

– Det var bara skola och läxor, säger Sammy, vi hade ingen fritid. Det var jobbigt.

Emma springer då och då in till familjens två hundar som hon älskar och har saknat jättemycket.

Fanns det inga djur där du bodde i Bagdad ?
– Nej bara kycklingar och de färgades i olika färger så de dog.

–De blev väl förgiftade, säger Karl-Erik Bolin.

Barnen går upp på ovanvåningen där de rivit ut alla sina grejer på golvet för att titta igenom vad de har.

–Det ser ut som kriget, säger Sammyoch berättar i samma veva om att delar av skolans tak rasade in en gång när en bomb sprängdes i Bagdad.

– Och på min skola gick ett fönster sönder så en flicka fick glasbit här i huvudet, säger Emma och pekar på pannan.

Karl-Erik Bolin skakar på huvudet men säger inget.

Under tiden barnen var försvunna tänkte han dagligen på vad mamman uppgett för anledning till att de åkte till Bagdad och stannade där.

–Det som plågade mig mest var tanken på att hon kanske sagt att jag övergivit dem. Men nu vet jag att hon diktat ihop en historia om att hon vunnit en resa och inte kunde åka hem för passen blivit stulna, berättar Karl-Erik Bolin. Hon sa också att hon försökt få tillbaka passen men inte lyckats. Och så nu, när det började brännas under hennes fötter, dök passen plötsligt upp.

Karl-Erik Bolin har genom kontakter lyckats spåra barnen till adressen i Bagdad.

–Och hade de inte kommit hem hade jag hämtat dem, säger han och tillägger att han hoppas att det ska finnas en lösning så att barnen i framtiden under ordnade former kan träffa sin mamma igen.

Tyvärr har han inte mycket till över för svenska myndigheter vars hjälp lyst med sin frånvaro.

–Men däremot har jag fått ovärderlig hjälp av Lina Lundin, Saknade Barns Nätverk (SBN) och mina vänner, säger han. Framöver ska jag jobba för SBN och skriva en artikelserie för "Vanliga pappor". Och vilket hjärtligt mottagande vi fått av våra grannar, fortsätter han. De välkomnade med grillfest. Lollo Bark