Han ser världen i bilder

De svartvita fotografierna är inramade och kommer att hänga på Brösarps konsthall den 5 november, när det blir vernissage för Lars Söderboms utställning "Människor på väg".

Hans egen bana började i Surte, Västergötland, där han åkte omkring på moped och fotograferade eldsvådor och trafikolyckor åt polisen. Första gången han levererade bilder till Göteborgs-Posten var han femton år.

- Jag hade filmrullen i fickan och kramade den hela vägen. Tog upp den minst tio gånger och kollade att den inte hade gått upp, för då hade filmen blivit förstörd, säger han och ler vid minnet.

Femtio år skulle han komma att arbeta för GP. De första 35 åren som pressfotograf, de sista 15 som kombinerad pressfotograf och bildredaktör. Resorna i tjänsten skulle bli både många och långa.

- Ett år for vi ner till Betlehem och Juda öken för att göra ett julreportage.

Efter en fruktlös dag i öknen var de precis på väg att ge upp när de fick syn på en kvinna som kom ridande över sanddynerna på en kamel. Efter henne gick en åsna.

- Det var julbilden så att det skrek om det. Händerna började skälva. Jag fick ta stöd mot bilen, säger Lars Söderbom.

Men han minns också bilder han har missat. En gång i Moskva åkte han förbi ett torg där det fanns en tio meter hög kolhög. På toppen av den högen satt en tant med huckle och spelade balalajka. Det tog en stund innan chauffören förstod att han skulle stanna. Med kameran i högsta hugg sprang Lars Söderbom tillbaka till det lilla torget, men när han kom fram var tanten borta.

Som pensionär ser han fortfarande världen i bilder.

- Jag har rest mycket, ständigt letandes efter bilder. Det blir en sjuka. Än i dag, när vi kör bil, ser jag bilder överallt. Jag rutar in landskapet för mig själv och tänker att det där skulle bli en bra bild. Förr stannade jag och tog bilden. Det gör jag inte längre.

När Lars Söderbom gick i pension 1994 flyttade han och hustrun Tonnie Boman till Övraby, strax utanför Tomelilla. Därifrån frilansade han för GP i tio år till.

- Nu tar jag mest bilder på barnbarnen. Jag lägger inte ner samma energi på fotograferandet som jag gjorde när man bara jagade runt, runt, runt.

Tröttnat har han inte, men han är inte längre lika rörlig.

- Jag har kvar mina kära Nikon-kameror. Jag hade dem alltid med mig när jag skulle iväg ut. En med vidvinkelobjektiv, en med normalobjektiv och en med teleobjektiv.

Ett mörkrum har han nere i källaren.

- Det är lika roligt att jobba i mörkrummet som det är att fotografera, förutsatt att allting har gått bra.