Historiskt kloster invigdes

Invigningen började på lördagseftermiddagen med en mässa i nunneklostret Mariavall. Kapellet var knökfullt med inbjudna gäster som ville höra abbot Adrian Lenglet från Nederländerna tala.

- I detta hus som nu uppfört ska människor lämna sig själva i sökandet efter Gud, sa han.

- Det är en plats där vi ska leva tillsammans som bröder. Jag säger vi, även om det än så länge bara är en broder i klostret. Men Abraham var också ensam innan han hade ett folk.

Efter mässan gick en procession längsmed Benedictusvägen upp till munkklostret.

En av följeslagarna var 64-åriga Gerd Persson från Hörby. Hon är med i föreningen Mariavalls vänner och ville absolut inte missa invigningen.

- Jag är inte katolik, men jag tycker att det är en sådan varm och glad stämning på Mariavall. Att pater Ingmar nu äntligen får sitt kloster är förstås jätteroligt. När processionen nått Den helige Benedictus kloster, som broder Ingmars nya hem heter, välsignade abbot Adrian de olika rummen. En psalm lästes innan han skvätte vigvatten på ingångens, kapellets, korsgångens och bibliotekets väggar.

Att det är ett alldeles färskt kloster gick inte att ta miste på. Lukten av målarfärg sitter fortfarande kvar i de spartanska rummen.

Processionen avslutades kring det planterade trädet på klostergården.

Då var det meningen att klostrets klocka skulle ljuda för första gången, men klockan ville till en början inte klämta alls. Efter en liten uppvärmning blev det till slut ljud i skällan och pater Ingmar kunde andas ut.

- Då vill jag hälsa alla hjärtligt välkomna till Benedictus kloster, sa han och applåder utbröt.

- Ta er en titt omkring eller varför inte en sväng om på dansbanan, sa han och pekade på trägolvet mitt på klostergården.

Någon dans blev det dock inte, de flesta nöjde sig med att fira på stillsamt vis med en kopp kaffe och en kaka. Abbedissa Tyra Antonia och de övriga nunnorna på Mariavall var glada över att munkklostret äntligen står klart.

- Det har varit en strålande dag. Nu hoppas vi på att fler bröder ansluter till pater Ingmar, men man vet inte hur det blir. Det ligger i Guds händer.

Huvudpersonen själv var väl påpassad under invigningen. Alla ville gratulera pater Ingmar till att äntligen få bo i det kloster han så länge längtat efter.

Mitt i alla lyckönskningar hann han med att utbyta ett par ord med YA:s utsända.

- Jag är väldigt glad. Och tacksam!, sa han innan han åter vände sig till kön av gratulanter.