Inspirerad av Nobelpristagare

Resultatet av nobelpristagaren Shinya Yamanaka stamcellsforskning gav Malin Parmar och hennes kolleger vid Lunds stamcellscentrum idén att ta hans forskning vidare.

Vad Yamanaka har visat med sin forskning, som han nu fått Nobelpriset för, är att mogna celler som redan har en funktion i kroppen kan programmeras om till omogna celler (stamceller) som i sin tur kan programmeras om till nya mogna celler som därefter fungerar i vilka organ som helst i kroppen.

Yamanakas teknik, som presenterades redan 2006, fick Malin Parmar och hennes kollegor att testa om det rent av fanns ett ännu enklare sätt att byta identitet på nervceller.

Resultatet blev en världsnyhet. Malin och hennes kollegor blev först i världen med att få färdigutvecklade mänskliga hudceller att byta identitet till nervceller utan att ta omvägen via stamcellstadiet.

Och sedan dess arbetar de vidare med att försöka odla fram nya celler i hjärnan i hopp om att i framtiden kunna hjälpa patienter med parkinson, alzheimer, huntington och stroke.

– Det är sällan man gör en sådan upptäckt som vi gjorde då, säger Malin. Det lär nog inte hända mig igen. Och de upptäckterna som Gurdon och Yamanaka har gjort låter ju som rena science ficton, men det låter svårare än vad det är. Jag var doktorand när Yamanaka presenterades sin upptäckt om hur lätt det är att styra en cell. Och det inspirerade mig och mina kollegor.

Enligt Malin har det hänt mycket inom stamcellsforskningen på fem år men än är det en bra bit kvar tills man kan föra ut tekniken och använda den i behandling på människor.

Malin har alltid varit intresserad av naturvetenskapliga ämnen men att hon blev forskare var mer än slump.

– Jag började i ettan på Byavångens skola och hade Margaretha Lasson som lärare, berättar Malin. Och precis som mina klasskompisar gick jag sedan vidare till Kastanjeskolan och därefter till Österport i Ystad. Jag har alltid trivts i skolan och både på Bya och Kastanjeskolan hade jag jättebra lärare. På gymnasiet var jag som ungdomar är mest med tonårsrevolt och allt vad det innebar. Och när jag gick ut gymnasiet var det absolut inte med högsta betyg.

Efter studenten ville Malin ta ett sabbatsår och komma ut och bort från Tomelilla. Så med studentvisum i fickan åkte hon till Kanada. Och väl där började hon studera på universitetet i staden hon bodde och fick sin grundutbildning.

– Jag tyckte det var jätteroligt att forska och sökte så småningom en doktorandtjänst i Lund. Jag disputerade och därefter började jag med stamcellsforskning. Det är mycket tillfälligheterna som styr hur det ska gå här i livet.

Malin Parmar är en av de forskare som fått Inge och Elsa Anderssons stipendium för att forska om bakgrunden till Parkinssons sjukdom.