Oblyg roulette – nästa fluga?
Chat roulette är uppfinningen där man kopplar upp sig mot en webbkamera och slumpvis kopplas ihop med en främling, var som helst i världen. Därefter är det bara att prata på och när man ledsnar trycka på nextknappen. Men pass på, det kan lika gärna vara du som blir bortkopplad/nextad. Å andra sidan dyker en ny bekantskap omedelbart upp på skärmen. Faktiskt inte helt olikt att zappa framför teven.
Så vad är grejen med denna fluga? Finns det risk för ett beroende eller vill man mest kräkas i en påse? Enda sättet att bilda sig en egen uppfattning är förstås att prova själv och det är med viss spänning jag placerar mig framför datorn. Det går nämligen inte alls att förbereda sig och alla som kopplar upp sig gör det anonymt eftersom ingen av användarna behöver registrera sig. Man klickar helt enkelt bara på start game och strax uppenbarar sig den första användaren på skärmen.
Min första chattkompis ser väldigt uttråkad ut där han jäser i soffan.
– Hi, skriver han efter en stund.
– Hi
– Vad gör du?
– Inget speciellt.
– Var kommer du ifrån?
– Sverige. Du?
– Frankrike, Paris.
Ja, ni hör ju direkt att energinivån inte ligger på topp. Jag funderar på att trycka på next men innan jag når tangentbordet är tråkmånsen borta från skärmen. Stör mig lite att jag inte hann först men jag bestämmer mig för att inte ödsla några känslor.
Nåväl, innan jag hinner säga zapp dyker en annan "dude" upp i rutan. Jag avvaktar och säger ingenting. Likt en pistolfight i en gammal västernfilm mäter vi varandra med ögonen. Försök du bara nexta mig, tänker jag och väntar lite till utan att säga eller texta ett knyst om inte annat för att se hur länge det dröjer. Eftersom uthållighet aldrig varit min starka sida tänker jag sedan "nästa!" och anfaller nextrutan.
Om de två snubbarna var trista är det inget jämfört med de nästa bilderna som ploppar upp. Blottare. Jag nextar för glatta livet medan närbilder på könsorgan flimrar förbi. Tur att kidsen sover tänker jag och förstår plötsligt föräldraföreningarnas ilska över nätfenomenet.
Nästa kille jag träffar är inte en dag över fjorton. Här tänker jag att jag ska passa på att göra lite fördjupande research och frågar hur ofta han är ute på rouletten. Och om han tycker att sajten är nåt att hänga i julgranen.
– Vet inte, säger han artigt.
Jag kan inte låta bli att känna ett stygn i hjärtat när jag ser hur han sitter och skriver sina svar med stort fokus och allvar. Ska denne lille oskyldige behöva träffa på en massa pervos världen över? Hu! Efter att ha pratat en stund säger vi hejdå och att par gigantiska bröst möter mig i rutan. Vafan, har människan tryckt upp rattarna i webbkameran? Inte snyggt alls, men det var nog inte heller meningen.
Jag tänker att jag ska försöka få tag i någon tjej att konversera med men hur mycket jag än trycker på nextknappen dyker endast män upp på skärmen. Det visar sig vara lättare att hitta en nål i en höstack än att få tag på en brud. Och de tjejer som dyker upp nextar mig i samma tempo. Snacka om the next generation häxor, tänker jag ondsint.
På grund av snuskkvoten ledsnar jag ganska snabbt på spelet. Speciellt denna sena vardagskväll. Ett gäng grabbar som verkar partaja flinar och vill veta vem jag är. Jag orkar inte ens svara och kör ett nextingrace igen. Kille, kille, ungdom, kille, blottare, misstänkt blottare, kille, kille. Gäsp. Börjar känna mig som den enda kvinna på jorden och undrar vad jag egentligen håller på med.
Kändisar som Kelly Osborne, Jessica Alba, Ashton Kutcher och Kate Moss ska ha snackat sig varma om flugan. Men ingen kändis så långt ögat kan nå, fast det hade väl varit för mycket att hoppas på. Önskedrömmen hade förstås varit att få tag i pianomannen eller nån annan spexare. Men det enda som kvalar in är en skylt på en katt och någon som väser fram ett slags kattljud. Eftersom jag plockat upp kameran i försök att illustrera kvällens äventyr råkar jag i samma veva klicka bort skyltmänniskan. Shit. Lätt kommet lätt förgånget...
