Sveriges siste luffare längtar tillbaka till skogen

Tomelilla Artikeln publicerades

Högst på önskelistan står ett litet hus i skogen. Sveriges siste luffare vill tillbaka till "det fria livet" och när tiden är inne, dö i skogen.

Men så har han sin livskamrat Klara, och för att livet tillsammans med henne ska fungera är de beroende av hemtjänsten. Nu bor de på ett serviceboende i Tomelilla kommun så långt ifrån ett hus i skogen man kan komma.

Bengt Vincent Svensson, Sveriges siste luffare, har många strängar på sin lyra. Han tecknar, målar, skriver musik, vistexter och böcker och är en fantastiskt berättare.

De historier han berättar är så otroliga så jag måste ifrågasätta sanningshalten mellan varven. Men då har han plockat fram bilder och tidningsur-klipp för att visa att "så här var det faktiskt, du får tro vad du vill".

Men kanske är han ändå mest känd för att han sommar efter sommar tillbringat dagarna som gatumusikant. Med sitt dragspel och sin gamla luffarkostym, täckt av färggranna lappar, har han genom åren varit en av Ystads turistattraktioner.

Jag såg honom första gången på 60-talet utanför Birgitta kapellet på Stora Östergatan. På marken låg dragspelsväskan med öppet lock som avslöjade att han fått ganska mycket pengar. På ett väl designat plakat med både bilder och spännande text kunde de intresserade, och det var många, läsa om hans liv som Sveriges siste luffare.

Den som önskade kunde också bli fotograferad tillsammans med honom. Men det kostade förstås en liten slant.

Och Bengt själv var helt på det klara med sitt värde som turistattraktion. Kanske var det därför han för ett par år sedan kom på idén att bli uppstoppad när han gjort sitt här på jorden. Hans önskan var att stå till allmän beskådning inne på Klostermuseet.

Kommunen tackade vänligt men bestämt nej till erbjudandet. Jag träffar Bengt på det serviceboende där han bor tillsammans med sin livskamrat Klara och katten Gubben. Att bo på ett "hem" på ålderns höst var inte vad han drömde om när han stod och beundrade utsikten över Siljan på en av sina många vandringar.

– Jag bor här för Klaras skull, säger han. Hon behöver hjälp och tyvärr klarar jag inte av att ge henne den själv. Men ingen skulle vara gladare än jag om vi kunde hitta ett litet hus på landetatt hyra och där få hjälp av hemtjänsten.

Bengt, som i dag är 73 år, har blivit lite skröplig sen han flyttade inomhus efter sina år på luffen. Han har problem med utsliten rygg, högt blodtryck, kärlkramp och är nästan blind på grund av starr. Men spänsten i stegen har han kvar. När han "forsar" fram på trottoarerna i Tomelilla syns inte ett spår av några krämpor. Det är bara den vita käppen som är avslöjande.

– Första gången jag var ute på luffen var jag bara 18 år, berättar han. Det var sommar och jag gick till Värmland. Dragspelet som jag hade med mig för att spela ihop pengar till mat skickade jag på järnväg från den ena orten till den andra. Man kunde göra det på den tiden.

Han bodde i skogar och på höskullar och där han kunde slinka in för att få skydd .

– Jag älskade att ligga på den mjuka mossan med bara himlen som tak. Det var en underbar tid, säger han. Av födsel och börd är jag en skogsman. Och jag vill också dö som en sådan. Jag brukar tänka att då ska träden buga, vinden susa i lövverket och viska – Farväl du gamle skogsman du har skött dig bra. Det var trevligt att ha dig här...

På vintrarna när det var för kallt att luffa runt livnärde Bengt sig på att spela dragspel.

Klara bodde på den tiden i Ystad och var brodös, det vill säga broderade dukar, lakan och kläder på beställning.

Det var till Klara Bengt sökte sig när de kalla vindarna började blåsa runt öronen. – Du kan tro att hon var vacker när hon var ung, säger Bengt.

Efter tio år på vägarna beslutade han sig för att lägga vandringsstaven på hyllan och flytta ihop med Klara.

De hade inget eget ställe utan fick bo lite varstans på Österlen. En period i en i husvagn och en annan i ett spökhus.
Vid ett tillfälle, när luffarblodet gjort sig påminnt i Bengts ådror, tog han det nödvändigaste med sig och flyttade in i en jordkula intill Bärtofta gård.
- Där trivdes jag mycket bra, ska jag tala om för dig. Jag längtar dit ibland. Det är friheten som lockar, kännar jag.
Förutom att Bengt är en duktig musiker har han också ordets gåva. Han har skrivit tre böcker om sitt barndomskvarter Göken. Han har också skrivit otaliga dikter och texter till de låtar han komponerat. Det är flera polisdistrikt som förärats enga marscher.
Han har gett ut två skivor, spelat på Gröna Lunds stora scen tillsammans med Ebbe Jularbo. Han har också ackompanjerat Stålfarfar och medverkat i tv tillsammans med Gunnar Arvidsson.
- Jag har träffat många kändisar, säger han. Bertil Boo, Lasse Holmkvist, Berit Bohm, Sonja Stjernqvist med flera. Men mest glad är jag nog för mötet med Olof Palme.
Han håller en fet Havannacigarr i handen. Men den är inte tänd. Han rullar den bara mellan fingrarna och njuter.
- Det här, säger han, är en rejäl bomb med krut i. Den kostar 100 kronor.
Klara sitter i sin rullstol och lyssnar. I vanliga fall fyller hon sin tid med att måla tavlor.
- Jag tecknar först och sen fyller hon i med oljefärg, säger Bengt och går in i andra rummet och visar tavlorna.
Det är mest julmotiv med tomtar.
- Vi ska gifta oss i vår, avslöjar han plötsligt. I Tryde kyrka där jag är döpt. Klaras mor och far ville att vi skulle gifta oss. Det tog lite tid, men bättre sent än aldrig.
Bengt är uppvuxen i "Fittemadagården" i kvarterat Göken i Ystad. Där bodde han tillsammans med sin sin mormor och moster tills han var 13 år.

- Han som ägde huset var en flaskans broder, berättar Bengt, men han hade den generositeten att han delade ut madar till alla ungar varje dag. Och det var väl en välgärning om något.

- Vi var fattiga i vårat kvarter, men det fanns trots allt en positiv anda och vi ställde upp för varandra.

När Bengt var 4 år fick han ett litet durspel av sin moster Gunnel. I och med det kunde han följa med de andra ungarna runt på gårdarna och spela och sjunga.

Bengt kommer från en musikalisk familj och kan spela både fiol, piano och klarinett.

- Musikaliteten ligger på min mors sida, säger Bengt. Moster Gunnel jobbade som kokerska men var också vokalist i Egges orkester som spelade på "Sockabanan" i Ystad på lördagarna.

Bengt berättar om sina skolår och hur ungarna i klassen brukade roa sig med att lägga huggormar på frökens stol och stängde in henne på utedasset.

Redan i småskolan tyckte Bengt om att teckna och skriva och fyllde en hel skrivbok på bara en lektion.
- Ett av våra fritidsnöjen under skolåren var att slåss med de rika ungarna på Regementsgatan och vi vann alltid, säger Bengt. De var liksom inte lika vana.

Mormor var Bengts trygghet eftersom hans mamma var ensamstående med honom och så småningom flyttade ihop med en ny man på annan adress i Ystad. Men när Bengt var tolv år fick hans mormor bältros och blev så sjuk att hon måste lämna bort Bengt.

- Då hade moster Gunnel förlovat sig och flyttat, säger Bengt. Jag kom som fosterbarn till en läkarfamilj i Lund och där fick jag vara till efter konfirmationen.
Hemma hos mormor i Ystad igen började Bengt att jobba som springpojke på Mobergs Konditori.

- Jag körde runt på en trehjuling i stan och tyckte det var toppen. En gång när jag varit på mejeriet och hämtat 200 liter vispgrädde välte jag med cykeln och all grädde rann ut. Så den dan fick alla lösspringande hundar sig ett rejälj skråvmål, de slickade upp all grädde.

Att cykla har för övrigt varit ett av Bengts stora intressen.

När Sverigeloppet, med start i Haparanda och målgång i Ystad kördes på 50-talet gjorde Bengt Vincent en riktig reklamkupp. Publiken, som stod vid målgången på Surbrunnsvägen trodde det var segraren som rundade hörnet när Bengt Vincent kom farande på en cykel med skylten Vasa Knäckebröd.

- Det var faktiskt en jätterolig grej, säger han.

Samtidigt som Bengt jobbade som springpojke läste han per korrespondens.

- Det skulle motsvara studentexamen, säger han. Eftersom jag alltid varit intresserad av djur tog jag därefter jobb som veterinärassistent. Och det var när jag tillsammans med veterinären besökte en gård i Bollerup som jag träffade Klara.

Det var en kamratskap som växte sig stark genom åren och nu ska de alltså gifta sig. De har redan tittat på ringar.