Tuff tid för grisbönder

Tomelilla
Foto:
Foto:

Grisbönderna Christer Herrström och Åsa Nilsson i Tjustorp var inställda på en bra sommarsäsong. I stället fick de åter igen tampas med överbelagda stallar och hård konkurrens med utländska köttproducenter.

Artikeln publicerades 28 augusti 2013.

– Gris har blivit en bulkvara och ska bara vara billigt. Inte som nötkött som ses som en kvalitetsvara.

Christer Herrström är bekymrad över den utveckling som har skett sedan Sveriges EU-inträde. Mitt under grillsäsongen måste slakteriet som han och hans fru Åsa Nilsson anlitar frysa in 50 ton griskött i veckan. Notera: svenskt kött.

Tjänade pengar

Efterfrågan är helt enkelt inte så stor som de flesta hade hoppats på.

Framför allt är det charkprodukterna som inte går åt. För grisbönderna betyder det överbelagda stallar och minskade intäkter.

– Vi tog över gården efter Åsas föräldrar 1986. Då tjänade vi pengar på det vi sysslade med. Det gör vi inte i dag, säger Christer Herrström.

Svenska grisbönder kämpar på samma marknad som sina tyska, danska och holländska kollegor, som tack vare helt andra villkor kan sälja sitt kött betydligt billigare. Trängre utrymmen, bundna djur, klippta svansar och hög antibiotikaanvändning – förhållanden som inte är tillåtna i Sverige – är lagligt utomlands.

– Där pumpar de in antibiotika i smågrisarna från att de börjar äta. Det sitter sedan svenska folket och stoppar i sig, bara för att det är billigare, säger Åsa Nilsson.

Att Sverige skulle gå samma väg är otänkbart. I stället borde den svenska staten trycka på, så att de hårda djurskyddsreglerna även införs inom resten av EU, tycker Christer Herrström och Åsa Nilsson.

– Jag är rädd för att vi har ett stort problem här. De allra största grisproducenterna kan fortsätta, men alla vi andra, vi som är mer familjeföretag, tvingas sluta. Om man inte tjänar pengar, då slutar man ju. Varför jobba gratis? Så roligt är det inte. Och om man väl slutar, startar man nog inte igen, även om villkoren förändras, säger Christer Herrström.

Många känslor

Även om hoppet fortfarande lever avvaktar makarna Herrström och Nilsson med att renovera sina stallar. Det är en stor investering som de inte vågar göra i nuläget, trots att behovet finns.

För Åsa Nilsson, som har vuxit upp på gården, är verksamheten mer än en inkomstkälla. Många känslor är inblandade. Att föda upp grisar är hennes liv.

Hon pekar också på hur allt hänger ihop. Grisuppfödningen skapar även annan sysselsättning: veterinärer, fodersäljare, maskinhandlare med flera.

– Visst, vi kan sluta och göra något annat, men problemet är de större värdena. Vill vi ha ett svenskt lantbruk kvar, får vi nog rycka upp oss och göra något åt det. Ge oss en chans att fortsätta!

Att sonen Johan Nilsson en dag ska ta över, så som det är tänkt, är långt ifrån säkert. Han hjälper till i dag, men kan inte riktigt se sig själv som grisbonde i framtiden.

– Om det fortsätter så här är det inte så roligt. Det är för mycket jobb jämfört med vad man får för det. Man är väldigt orolig. Regeringen verkar inte bry sig alls.