Ulrika Wangel: Ulrika Wangel: Framtiden närmar sig – snart dags ta körkort för brödkniven
I framtiden, om mänskligheten tar sig igenom de närmsta århundradena eller årtusendena någotsånär helskinnad, utan att ramla tillbaka till stenåldern eller ersättas av storvuxna kackerlackor, så kan det bli så att man inte att behöver ha någon vanlig trist människokropp, med begränsad livslängd och diverse inbyggda skavanker.
Det var i alla fall vad jag uppfattade när jag slötittade på något teveprogram för ett tag sedan, samtidigt som jag pratade telefon och kollade lite ditt och datt på sociala medier – något som kanske är profetiskt i sammanhanget. För som jag förstod det är tanken att medvetandet i framtiden liksom ska kunna flytta in i tekniken.
I princip skulle man då kunna leva för evigt, och alla praktiska göromål tas om hand av robotar – som man får hoppas håller sig på gott humör och inte får för sig att stänga av basstationen till ens gamla människosjäl.
Men där är vi inte än. Och även om det kan vara spännande med ny teknik så tycker stenåldersmänniskan inom mig ändå om att kunna göra saker själv. Det är inte helt omöjligt att jag om det knep skulle kunna byta däck på bilen, även om det nog är minst 20 år sedan jag gjorde det på egen hand.
Apropå teknik så tillhör jag den generation som fortfarande kan hitta till ställen utan att använda gps-koordinater, och som gärna – ibland till unga YA-fotografers förtret – använder flerstegs vägbeskrivningar à la ”250 meter upp på tredje vägen till vänster efter gården med det gula hönshuset”. Eller varför inte något som urmodigt som en vanlig hederlig karta?
När särbon och jag skulle köra genom spanska tassemarker för några år sedan skämdes jag inledningsvis inför den modernare delen av mitt jag, när jag på ett varuhus i Madrid köpte en tjock fin gammaldags orange vägatlas. Bilen vi skulle hyra hade ju GPS gubevars och vilket onödigt slöseri med blankt papper!
Men av någon anledning ville hyrbilens GPS – på plats bland gamla väderkvarnar och borgruiner på torra högslätter i Castilla-La Mancha och Aragón – hela tiden föreslå att vi skulle knappa in Båtsfjord eller Tromsö som resmål istället för Bello eller Teruel.
Och just i Teruel, en fin liten provinshuvudstad med väldigt medeltida bredd på gatorna, visade kartboken på allvar vad den gick för.
Längst ner i Spaniens kanske tajtaste parkeringsgarage överhuvudtaget, så fick Michelinkartan över Iberiska halvön nämligen fungera som mellanlägg mellan bilens bakdel och garagets betongpelare, när fordonet fem centimeter i taget skulle backas ut från den rudimentära p-platsen.
Vän av ordning och ny teknik kan säkert i det här läget kontra med att alla bilar snart kommer att kunna ta sig ut ur sådana trångmål alldeles själva – vilket även jag, som är usel på att backa, i så fall blir sprillans glad för.
Men det finns ett område där jag inte på något sätt tänker jubla över teknikens framsteg. Det handlar om bröd. För tjugo år sedan var det i stort sett bara lingongrova och danskt rågkärnebröd som låg uppskuret inne i sin förpackning. För tio år sedan hade det blivit lite fler uppskurna bröd, för den som inte kunde eller ville eller orkade skära själv.
Men nu är det plötsligt bara ett och annat budgetfranskbröd samt svindyra hipsterbageribröd med handgjorda hål som vi fortfarande är betrodda att själva skära upp, i skivor av egen valfri tjocklek.
Praktiskt, tycker tydligen många. Men vänta bara. Frågan är hur lång tid det dröjer innan det krävs licens och brödknivskörkort – och när konsten att skära upp en limpa kommer att framstå ungefär som hemslakt av en gris plus en kalv till jul ter sig för oss idag.
