Vandrarhemmet där man ska känna sig som hemma

Tomelilla
Foto:
Foto:
Foto:
Foto:

Lena Xen och hennes man såg den gamla skolan på bild i ett mäklarfönster. "Vi sade upp oss från våra jobb i Göteborg och flyttade hit. Vi var helt galna", säger ägarinnan till vandrarhemmet Gladan & Vråken strax utanför Brösarp.

Artikeln publicerades 18 juli 2011.

Huset ligger omgivet av tät grönska och en prunkande trädgård. En liten grusväg leder runtom huset och fram till verandan. I allrummet i den gamla skolbyggnaden trängs växtligheten i fönstren, nästan lika tät som den utanför. Trasmattor i blandade färger, konst på väggarna, och ett möblemang från allsköns epoker och stilar ockuperar rummet.

– Man ska känna sig som hemma här. Vi ville behålla den gamla atmosfären. Vi har handlat på loppis, antikaffärer och fått de flesta av möblerna, säger Lena Xen när hon visar runt.

Vandrarhemmet öppnade 1991. På den tiden fanns inte lika många vandrarhem i bygden som i dag, säger Lena Xen.

– Det var inte lika många som bodde på vandrarhem. I dag kommer alla möjliga kommer hit, bland dem många danskar. De flesta kommer för att se Österlen, för att vandra, gå på marknad eller för att titta på orkidéerna här i närheten.

Fram till 1959 var den gamla 1800-talsbyggnaden en skola. För några år sedan ringde en kvinna som ville komma och hälsa på.

– Det var dottern till huvudläraren som arbetade här på 1800-talet, berättar Lena Xen och fortsätter:

– Hon var född i det här huset och när hon såg hörnan där hennes morfar brukade sitta i sin gungstol under ett apelsinträd började hon gråta. Hon lever inte längre men vi har haft hela hennes familj här på familjefest och i fjor kom hennes bror på besök.

Gladan & Vråken har plats för 21 gäster som mest och är indelad i olika avdelningar.

– Vi har en familjeavdelning, en ungdomsavdelning och en som alla tycker om.

I avdelningen som Lena Xen säger att alla tycker om har rummen olika färger. Där finns röda rummet, gula rummet och blå rummet. Och alla har trasmattor, broderade kuddar och blomkrukor i fönstren.

På frågan om det går att leva på att driva ett vandrarhem skrattar Lena Xen.

– Absolut inte! Då skulle vi svälta ihjäl. Det är tur att min man har ett annat jobb.